Huvudledare

Stå upp mot Ryssland

Enklast att konstatera är att Ryssland har begått ett grovt brott mot folkrätten. Moskva har i praktiken tagit militär kontroll över Krimhalvön, som är ukrainskt territorium. Löjeväckande nog påstår president Vladimir Putin att hans soldater inte har med saken att göra. Samtidigt hävdar han sin frihet att skydda etniska ryssar i vilket land de än råkar bo.

Svårare att besvara är frågan vad som bör göras. För tillfället finns det ett värde i att minska spänningen och undersöka om Ryssland är berett att retirera. Men ska omvärlden vara nöjd om Putin behåller Krim men avstår från att gå in i östra Ukraina?

Intensiv diplomatisk aktivitet pågår. I dag, torsdag, håller EU:s stats- och regeringschefer ett extra toppmöte för att bland annat diskutera möjliga sanktioner mot Ryssland.

USA har krävt att de ryska trupperna ska dras tillbaka till sina baser. President Barack Obama har också föreslagit internationella observatörer som bevakar eventuella trakasserier mot ryskspråkiga i Ukraina, och manat alla parter till respekt för valresultatet i maj. Men sanktioner väntar om Putin inte viker sig om Krim. Utrikesminister John Kerry har till och med hotat att isolera Ryssland ”politiskt, diplomatiskt och ekonomiskt”.

Vilken innebörd de drastiska orden har är osäkert. Klart är att USA måste ha europeiskt stöd för sanktioner om de ska få effekt; EU:s handelsutbyte med Ryssland är mer än tio gånger större än USA:s.

Om västvärlden uteblir från G8-mötet i OS-staden Sotji sårar det Rysslands prestige men inte mer. Andra tänkbara åtgärder är inreseförbud i EU och USA för utvalda ryska politiker och affärsmän, vilket också är symbolik men besvärligt för dem som är vana att lyxshoppa på Harrods i London.

Hårdare vore att frysa deras tillgångar utomlands. Förmögna ryssar investerar gärna i väst, men står ofta nära Putin och är en del av hans system. USA har tidigare använt personliga sanktioner mot ryssar som är inblandade i brott mot mänskliga rättigheter.

På en betydligt högre nivå ligger sanktioner mot ryska banker och företag. Det går att klippa av deras möjligheter att använda sig av västvärldens finanssystem, som är oundgängligt för internationella affärer. Metoden har med framgång använts mot Iran under försöken att bromsa landets misstänkta kärnteknikprogram. Undersökningar kan dessutom startas kring huruvida ryska utlandsfilialer används för penningtvätt eller annan brottslighet.

Men EU har hittills haft svårt bara att enas om tonläget mot Ryssland. Medlemmarna i Baltikum och Centraleuropa kräver tydliga markeringar, medan Tyskland, Frankrike och Medelhavsländerna är mer avvaktande. Åter andra drar sig för att reta Ryssland.

Att få de 28 EU-länderna att ena sig om olika nivåer av sanktioner mot Ryssland blir ännu knepigare, särskilt som det finns ett ekonomiskt pris. Åtskilliga länder importerar stora mängder olja och gas österifrån. Storbritannien oroar sig för att en finansiell konflikt skulle drabba Londons City.

Ryssland har visserligen mest att förlora på att relationerna med Europa skadas. Ekonomin är ensidigt beroende av energitillgångarna, tillväxten är klen, rubeln vacklar och behovet av investeringar är skriande. Men skilda typer av bestraffningar verkar på olika lång sikt, och frågan är hur mycket mod och uthållighet EU besitter. Meningen var ju att unionen skulle kravla sig upp ur finanskrisen.

Sanktioner fungerar – ibland, men inte alltid. Iran har tvingats till förhandlingsbordet, Nordkorea struntar i omvärlden. Risken är att Vladimir Putin bryr sig lika lite om sitt eget lands hälsa som om internationella spelregler.

Georgienkriget 2008 ledde till en kris i förhållandet mellan väst och Ryssland. När Obama blivit vald till president försökte han sig på en omstart, som inledningsvis hade vissa positiva följder. Den ryska invasionen av georgiska utbrytarprovinser försvann dock från världens dagordning. Fakta på marken låg fast.

Det är klokt att hålla huvudet kallt, och att skärpa pressen på Ryssland i flera steg. Men både EU och USA statuerar ett bedrövligt exempel om de låter Putin hållas på Krim.

Samtidigt gäller det att bestämma sig för vilket pris man själv är beredd att betala, och vilken bild Putin ska få av västvärldens vilja att kämpa för principer.