Finansministern var inställd på fyra feta år, men i stället fick han hantera den värsta krisen på 70 år. Hittills har han skött sig väl.
Kriser har den egenskapen att få bedömare brukar förutse dem. Så har mönstret artat sig under den moderna ekonomiska historien, och så har erfarenheten sett ut även under den aktuella finanskollapsen.
I Sverige är det inte bara regeringen som överrumplats av kraften i inbromsningen – samtliga etablerade prognosmakare har haft fel om utvecklingen. Finansminister Anders Borg väntade sig en ordentlig minskning av utanförskapet på arbetsmarknaden fram till valet 2010, nu lär arbetslösheten i stället stiga mot 12 procent.
När Finanspolitiska rådet i går kom med sin stora utvärdering av regeringens ekonomiska politik, var den intressanta frågan inte varför finansdepartementet missbedömt läget utan hur man hanterat den uppkomna situationen.
Betyget blev mer än godkänt. Regeringen fick ett välförtjänt erkännande för att den under hösten dämpade den finansiella oron genom speciella stödprogram för banksektorn. Alternativet, att någon bank gått omkull eller att kreditsystemet stannat av helt, hade varit farligt. Bankernas generösa utlåningspolitik bidrog visserligen till boomen, men om det finns någon lärdom att dra från historien så är det att bankerna snabbt måste hjälpas komma i gång med sin normala verksamhet.
Dagens Japan tjänar som ett avskräckande exempel. Efter landets finanskris på 1990-talet ignorerade man problemen i kreditsystemet, vilket resulterade i att flera banker förblev sjuka. Dessa zoombieföretag levde vidare utan att satsa på nyutlåning till näringslivet och hushållen. Så sköts landets ekonomiska återhämtning på framtiden.
Den svenska regeringen har varit inställd på att undvika samma misstag, men i stället har andra problem uppenbarat sig. Finanspolitiska rådet noterar att det till en början saknades en adekvat lagstiftning för att hjälpa finansiella institutioner i nöd, trots att behovet uppmärksammats flera gånger sedan den förra bankkrisen i början av 1990-talet. Det har också varit oklart var i M yndighets-Sverige som ansvaret för krishanteringen ska ligga – i hast fick Riksgälden ta på sig den rollen.
Under de rådande omständigheterna har ändå de inblandade gjort ett mycket bra jobb. Risken för ett totalt bankhaveri tycks nu låg. Att Riksbanken samtidigt sänkt räntan kraftigt bidrar till att åter få fart på aktiviteten i ekonomin.
Mer omstridd är den del av krispolitiken som riktar sig till kommunerna, landstingen och de arbetslösa. I likhet med Konjunkturinstitutet och oppositionen hävdar Finanspolitiska rådet att rege ringen borde öka statsbidragen till den offentliga sektorn, med tanke på styrkan i nedgången. Dessutom anser rådet att stödet till de arbetslösa bör konjunkturanpassas – det ska vara mer generöst i dåliga än i goda tider.
Idén om en konjunkturanpassad a-kassa är tvivelaktig, eftersom den riskerar att leda till att utgifterna för arbetslöshetsersättning blir permanent högre.
Rådet gör däremot rätt bedömning om den offentliga sektorn. Om inte kommunerna och landstingen får mer pengar kommer de förmodligen säga upp många anställda, vilket skulle förstärka det ekonomiska raset. Här borde inga utgiftstak sätta stopp så länge som staten har kontroll över den offentliga ekonomin.
Någon dunderkur är dock inte höjda statsbidrag. Som en liten, öppen och exportberoende nation avgörs vårt läge ytterst av utvecklingen i världsekonomin – och där ser det fortfarande uselt ut.
Av allt att döma underskattade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin problemen när han talade om ett ”skitår”.
DN