Alkoholförråd för de anställda, personalfest på Grand Hôtel, galamiddag på Stockholms stadshus i regi av festfixare – DN:s granskning i sommar av hur skattemedel används har blixtbelyst en osund representationskultur i offentlig verksamhet.
Rapporteringen har redan fått politiska konsekvenser. Regeringen valde att flytta på Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet när det visade sig att myndigheten brutit mot sina egna riktlinjer – och därtill bortsett från upphandlings- och momsregler. I gårdagens tidning sattes ljuset på Stiftelsen för strategisk forskning. DN:s reporter Mattias Carlsson, som ligger bakom sommarens avslöjanden, kunde berätta att stiftelsen kontrakterat en av marknadens mest kända festfixare.
De problem som DN:s artiklar pekar på är inte att det arrangeras middagar eller fester i offentlig regi. Även anställda i den statliga sektorn måste kunna representera, såväl internt som externt, utan att behöva schavottera i spalterna. Problemet handlar om omfattningen, innehållet och svajigheten i redovisningen.
En generaldirektör eller statlig vd bör se som en huvuduppgift att värna om medborgarnas pengar. Det är oacceptabelt att fonderade forskningsmedel används för dyra fester, även om utgiften i sig utgör ett par promille av verksamhetens totala budget.
En lärdom av den gångna tidens avslöjanden är att det krävs kontinuerlig granskning för att stävja denna typ av missbruk med skattemedel.
Interna och externa revisorer bör fylla denna roll, men minst lika viktigt är att medier tillåts utföra sitt jobb. Delar av DN:s avslöjanden har exempelvis möjliggjorts tack vare offentlighetsprincipen, som syftar till att varje medborgare ska kunna ta del av allmänna handlingar. Myndigheters bokföring och korrespondens ska på begäran kunna gås igenom.
Men problemen med att utföra detta granskningsarbete tilltar, och svårigheten att städa trappan börjar ofta i toppen. Sedan ett antal år har det blivit mer besvärligt att granska exempelvis regeringskansliet, som ofta använder sig av tvivelaktiga strategier för att kringgå offentlighetsprincipen.
Ett annat hinder är att statlig verksamhet i högre utsträckning än tidigare bedrivs i bolagsform och då gäller inte allmänhetens rätt till insyn.
För nästan tio år sedan tittade en stor offentlig utredning på denna fråga. Den kom till slutsatsen att offentlighetsprincipen även borde tillämpas hos statliga företag. Sedan mitten av 1990-talet gäller detta redan för bolag som drivs av kommuner eller landsting, så varför skulle inte även staten kunna omfattas av principen?
Det finns en risk att affärshemligheter kan läcka ut, men detta problem kan hanteras inom ramen för rådande sekretesslagstiftning. Och någon principiell skillnad gentemot kommunala eller landstingsdrivna bolag, där öppenhet redan råder, finns knappast.
Ett statligt företag som Vattenfall ska inte behöva redovisa interna strategidokument. Men om bolaget arrangerar en exklusiv jubileumsfest i Stockholms stadshus – vilket man bland annat gjorde häromåret – måste kostnaden för detta kunna granskas. Över huvud taget bör ersättningar och förmåner till ledningsgrupper i statliga företag utvärderas, så att excesser som alldeles uppenbart förekommer kan offentliggöras och korrigeras. I Frankrike har president Hollande inlett sin mandatperiod med att föreslå ett tak på vd-löner i de statliga bolagen.
Vattenfall är ett helägt statligt bolag och dess utdelning går till finansdepartementet. Respekten för skattemedel borde vara lika stor i det bolaget som i annan offentlig verksamhet.
Ett avgörande skydd mot slöseri med allmänhetens pengar är öppenhet och rätt till granskning.
Om regeringen tar denna fråga på allvar borde den börja med att själv respektera offentlighetsprincipen, som även bör omfatta statliga bolag. Ett utrett förslag finns i byrålådan på justitiedepartementet.