Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Städa ut det gamla

När glassplittret sopats upp från gatorna måste Storbritannien blicka framåt och förnyas. Tillväxt och ökad social rörlighet krävs för att förhindra nya kravaller.

De beskrivs som de värsta upploppen i mannaminne och bemöts med den största polisstyrkan någonsin. Sedan den första stenen kastades i de brittiska kravallerna har över 1.100 personer gripits, och polischefen Garry Shewan i Manchester lovar de skyldiga att det ska bli fler: ”We are coming for you.”

I jämförelse med andra kravaller – Göteborg 2001, Frankrike 2005, Rosengård 2008 – har det denna gång varit tämligen glest mellan debattörer som hävdar att huvudansvaret inte bärs av kravallmakarna själva utan av polisen, ”samhället”, ökade klyftor och allmänt ondskefull nyliberalism.

De flesta är överens om att det i Storbritannien framför allt handlar om kicksökande kriminella som tar varje chans att gå genom närmaste skyltfönster för att plocka på sig en ny tv.

Men undantag finns. Dit hör Guardian­journalisten Nina Power, vars artikel översattes i DN Kultur. Hon menar att kravallerna äger rum ”mot en bakgrund av brutala nedskärningar och framtvingade åtstramningsåtgärder” och att skälen till dem stavas ”misstänksamheten och bitterheten mot polisen (…) hög fattigdom och stor arbetslöshet”.

Dit hör också debattörer som jämfört händelserna i Storbritannien med den arabiska våren – som om målet för demonstranterna på Tahrirtorget inte var demokrati utan en platt-tv och ett par gratis Nikeskor.

Ett problem med den socialpolitiska förklaringsmodellen är att det är många, inte minst i Storbritannien, som delar de erfarenheter Nina Power räknar upp men så ytterst få som omsätter dem i att bränna grannens bil. Hur reagerar den stora majoriteten av boende i dessa ”utsatta områden”? Griper de närmaste högaffel och slår följe med kravallmakarna mot Buckingham Palace? Nej, de ropar på hårdare tag från polisen. Och dagen efter suckar de, griper i stället en kvast och går ut på gatorna och städar upp.

Att lägga skulden där den hör hemma är en bra början. Nästa steg är att snabbt skapa fred på gatorna, och då är premiärminister David Camerons massiva polisinsats ett nödvändigt ont.

Därefter måste den viktigaste frågan ställas: Hur förhindra att upploppen blossar upp igen? Och där kanske de som ropar på hårdare tag och de som söker sociologiska förklaringar kan mötas.

Ekonomisk oro skapar social oreda. För Storbritannien, liksom alla länder, är tillväxt en förutsättning för utveckling. Att så snabbt som möjligt resa sig ur den pågående krisen vore det bästa sättet för landet att förebygga fler kravaller.

Problemen blir knappast mindre av att den brittiska välfärdsstaten tycks vara ett hinder snarare än en hjälp att bryta landets svaga sociala rörlighet. Människor fjättras i bidrag i stället för att stimuleras att själva resa sig ur sin sociala misär. Det är dags för ett modernare, flexiblare Storbritannien.

En källa till optimism om det brittiska samhället är sättet som vanliga stadsbor reagerat på upploppen. Plundrarna har använt sociala medier för att kunna slå där motståndet varit som svagast – men samma sociala medier har fungerat för att mobilisera motkrafterna. Hashtaggar (ämnesord) på Twitter som #riotcleanup och #broomarmy samt hemsidor som riotcleanup.co.uk samordnar tusentals människor som frivilligt städar efter nätternas kravaller.

Två slagord står just nu mot varandra i brittisk politik: högerns ”Big society” mot vänsterns ”Blue labour”. Båda går ut på att uppmuntra spontana, lokalt präglade initiativ för att lösa vardagsproblem. Just det vi nu ser som praktisk handling i upploppens kölvatten.