Det viktiga för eleverna är inte att lärarna hålls bundna i skolan, utan att de kommer väl förberedda och visar personligt engagemang. Arbetsgivarens fixering vid tiden är destruktiv.
För att bli riktigt skicklig måste man öva. Det gäller oavsett om man är violinist, elitidrottare eller skådespelare. Det verkar så enkelt när man ser eller hör en mästare. Men skenet bedrar.
Lärare har i allmänhet en mindre publik. Men det de gör i klassrummet kräver detsamma: övning, utvärdering och ett uthålligt arbete med att förbättra detaljerna. Goda förberedelser och ett ihärdigt arbete med att utveckla metoderna är nyckeln till framgång.
På DN Debatt skrev i går 198 skolchefer att det borde vara upp till varje skola att själv bestämma vilken typ av arbetstidsmodell som deras lärare ska ha. Artikeln är ett inlägg i den pågående striden mellan lärarfacken och Sveriges Kommuner och landsting. Medan lärarna vill behålla det nuvarande arbetstidsavtalet med 45 timmar i veckan varav 10 timmar kan förläggas till hemmet, driver SKL linjen att arbetsgivaren måste kunna disponera lärarna 40 timmar i veckan.
Flexibilitet låter bra. Naturligtvis ligger det något i att behovet av förberedelser varierar mellan olika ämnen och stadier.
Ändå finns det något oroande både över debattartikeln och över det sätt på vilket SKL driver arbetstidsfrågan i avtalsrörelsen. Logiken i att 40 bundna timmar skulle vara mycket bättre än 35 bundna plus 10 på eget ansvar håller bara om arbetsgivaren betvivlar att lärarna i dag tar sitt ansvar. Det ligger också något hotfullt i språket, i sättet att hävda makt och kräva kontroll.
I debattartikeln hävdas att rektorerna måste få vidgade möjligheter ”att disponera lärarnas tid”. Om inte lärarna ger upp sitt motstånd mot ett nytt arbetstidsavtal så äventyras ”den kommunala skolans framtida existens”.
Samtidigt har artikelförfattarna anspråk på att förstå lärarnas bästa bättre än de själva gör: ”I omtanke om lärarnas arbetsmiljö vill vi också ha en normalisering av lärares arbetstid.”
Det finns säkert lärare som gärna skulle acceptera mer bunden tid i skolan om de slapp att arbeta hemma. Är det 40 timmar bunden tid som krävs, så kan skolledning och politiker få just det.
Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Det är den hårda kärnan i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Men hur arbeten blir utförda avgörs inte bara av i vilken utsträckning arbetsgivaren hävdar denna rätt att utöva makt och kräver kontroll av varje arbetad minut. Mycket hänger på de anställdas egen lust att göra en insats, på deras yrkesstolthet och hängivenhet.
Detta är intet unikt för skolan. Det gäller nästan alla arbeten. Men ju mer komplex och krävande uppgiften är desto större betydelse för resultatet har det att arbetstagaren inte bara kan fås att lyda, utan också att vilja lägga in hela sin själ i arbetet.
I skolan tillkommer aspekten att läraren är en vuxen förebild. Barn lyssnar inte främst till vad de vuxna säger, utan ser mer till vad de gör och vad de är. En lärare utan eget engagemang genomskådas obönhörligt. Eleverna märker direkt vem som bryr sig om dem och vem som bara gör sina 40 timmar i veckan. Inget tal om kunskapens värde gör heller intryck så länge läraren själv inte har en inre glöd och visar en egen vilja att hela tiden lära nytt och bli lite bättre.
Ett samhälle som värderar kunskap behöver en lärarkår med självförtroende, en som genomsyras av övertygelsen att den har en av de viktigaste uppgifter som finns. Och som känner att den är betrodd med eget professionellt ansvar.
DN 16/3 2010