Den senaste opinionsmätningen från DN/Synovate ger alliansregeringen egen majoritet med ett rejält försprång till de rödgröna partierna. Sverigedemokraterna ser dessvärre också ut att vara på väg mot riksdagen, men inte som vågmästare.
Något valresultat är det inte. I siffrorna ryms många faktorer, som partiledarnas popularitet. Men trovärdighet i den ekonomiska politiken torde spela en viktig roll.
Snart sagt varje ekonomisk nyhet om Sverige den senaste tiden har varit positiv. SCB reviderade upp tillväxten kraftigt för andra kvartalet. Konjunkturinstitutet spår goda tider även kommande år. Den oro som finns handlar om osäkerhet i omvärlden.
Mot den bakgrunden utspelas den senaste bataljen mellan finansminister Anders Borg (M) och Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros. De rödgrönas löften i valmanifestet är så underfinansierade att de knappast klarar att sänka pensionärernas skatt, skrev Borg på torsdagens DN Debatt. Falsarier, svarade Östros.
I valtider bör man förhålla sig skeptisk till den sifferexercis båda sidor ägnar sig åt. Tvärsäkra utsagor om hur många fler eller färre jobb ett förslag leder till ska ge intryck av exakthet, men är oftare partiska gissningar.
Men vad har faktiskt hänt under mandatperioden? Finanskrisen var en import från utlandet som måste bekämpas. Det har skett med såväl ökade statsbidrag till kommunerna som klassisk arbetsmarknadspolitik. Sveriges statsfinanser är ändå bäst i hela Europa, utan att välfärden har raserats.
Oppositionen har klagat. Kommunerna har fått alldeles för lite, enligt de rödgröna, som dessutom velat göra bidragshöjningarna permanenta i stället för tillfälliga under krisen. I Saabs mörkaste stund var Socialdemokraterna inne på att låta staten ta över bilfabriker.
De rödgröna förslagen hade kraftigt ökat statens utgifter, om de blivit regeringspolitik i stället för oppositionell terapi.
På intäktssidan har det sett likadant ut. Ta försvaret, där de rödgröna alltid hittat oklara miljardbesparingar när övriga pengar har trutit. Eller ta valmanifestets ”skatt på förmögna”, där ingen fortfarande vet vem som ska betala de 4 miljarder den beräknas inbringa.
Skattefrågan har hela tiden varit besvärligast för de rödgrönas trovärdighet. De har varit emot samtliga steg av jobbskatteavdraget när de införts, för att senare acceptera dem. Och de har inte bara sagt nej, utan förklarat att varje skattesänkning är en katastrof för välfärden.
Nu går de plötsligt till val på sänkt skatt för pensionärer som den enskilt största ekonomisk-politiska åtgärden.
Anders Borg och regeringen har haft en drivande ekonomisk idé, oavsett vad man tycker om den. Gör man vissa reformer händer vissa saker: om det lönar sig bättre att arbeta kommer fler att vilja jobba. Med ökad sysselsättning skapas större resurser för sjukhus och skolor.
Även Miljöpartiet kan sägas ha en idé, att med skatter styra mot mindre miljöfarliga utsläpp. Vänsterpartiet vill maximera den offentliga sektorn. Båda bortser från vad som skapar tillväxt, men de har i alla fall en plan.
Socialdemokraterna tycks däremot vilsna. De accepterar nästan alla de gjorda skattesänkningarna för att de inser att det vore politiskt självmord att ta bort dem. Men de saknar idé om vilka ekonomiska effekter de vill åstadkomma med sin politik.
Att döma av DN/Synovates mätning har väljarna upptäckt det.