Det skrivs ut för mycket antibiotika. Egenintresse, folkbildning och konflikter är en del av lösningen.
För tjugo år sedan, i vår närmaste huvudstad Tallinn, dog barn av simpla lunginflammationer som kunnat botas med likaledes simpelt penicillin. Då var det pengar som saknades. Om tjugo år kan det vara våra barn som dör av det som i dag är behandlingsbara infektioner. Inte för att det saknas pengar, utan för att bakterierna blivit resistenta efter all världens överanvändning av antibiotika.
DN har i en artikelserie gått på djupet i denna avgörande framtidsfråga. Problemet är globalt och Sverige ingalunda sämst i klassen. Men precis som med klimatet finns ingen frizon där man kan tillåta sig att sitta med armarna i kors. Sverige måste agera både nationellt och internationellt – i första hand genom EU och WHO.
Paradoxalt nog kan det försämrade läget underlätta ett nödvändigt perspektivskifte. Kunskapen om att resistens också kan utvecklas på individnivå är både en del av problemet och lösningen. Den strama antibiotikaanvändning som tidigare var av globalt allmänintresse kan nu också motiveras av egenintresse. De föräldrar som absolut vill ha antibiotika till sin halsflussjuka treåring behöver inte längre övertalas med en lång föreläsning om motståndskraftiga tuberkelbakterier i Afrika. Nu kan det räcka om läkaren berättar att varje kur innebär en risk för flickan själv att utveckla resistens. Inga föräldrar vill att det barn som är tre år i dag ska duka under i blodförgiftning 15 år senare.
Det går att dra flera slutsatser utifrån DN:s undersökning av hur många läkare som var villiga att skriva ut antibiotika utifrån patientens önskemål snarare än hennes hälsotillstånd. Ett är alldeles uppenbart, att patientens egen uppfattning styr. Ungefär som vid sjukskrivningar. Här måste flera förklaringar sökas. En är minskad läkarauktoritet. Vem är doktorn i vårt jämlika Sverige att hävda att någon inte är sjuk? Men patienten vet inte alltid bäst. Gjorde hon det skulle vi inte behöva läkarintyg eller recept utan var och en skulle kunna gå in på Apoteket och hämta ut vad än hon ville.
En annan förklaring är konflikträdsla. Att det är alltför obehagligt att ta striden med patienten och att hävda sin professionalitet.
Vidare ska man inte heller utesluta att ersättningssystem och primärvårdens organisation inverkar på förskrivningsviljan. Fria vårdvalsmodeller har ersatt stela monopol där det varken gick att komma fram på telefonen eller att boka en tid inom rimlighetens gräns. Men samtidigt, läkare är inte bartendrar som har till uppgift att med ett leende på läpparna servera gin och tonic när helst det önskas.
Sjukvården är inte som vilken marknad som helst. Sjukvård med en offentlig finansiering i botten är det ännu mindre. Den cocktail som behövs är sällsynt svårblandad. Att mixa lagom delar service och tillgänglighet med prioritering och ransonering är inget som någon riktigt lyckats med ännu.
Politikerna försöker styra vården med ersättningssystemen. Det går sådär. Att beräkna pris utifrån antal besök, antal listade och antal behandlingar fungerar hyfsat. Men ju fler variabler, desto större risk att hela beräkningssystemet blir ett mischmasch.
Därför finns goda skäl att förhålla sig skeptisk till socialminister Göran Hägglunds hopp om att med pengar ”straffa” de mottagningar som skriver ut mycket antibiotika, som DN rapporterade om i går.