Det är bra att Afrikanska unionen är beredd att förstärka fredsstyrkan i Somalia. Men att ge den mandat att kriga mot islamisterna är en alltför stor risk.
Afrikanska unionen, AU, har beslutat att förstärka sin fredsstyrka i Somalia, Amisom, med 4 000 soldater. Medlemsländerna överväger att också utöka styrkans mandat så att den får rätt att med vapenmakt bekämpa islamistgerillan al-Shabab. En förstärkning av Amisom är välkommen av flera skäl. Ett utökat mandat för insatsen innebär dock ett risktagande, som AU till varje pris bör undvika.
Den 11 juli skakade två bombdåd Ugandas huvudstad Kampala och skördade ett 70-tal dödsoffer. Al-Shabab tog kort därefter på sig skulden – och budskapet var tydligt: Amisoms 6 200 soldater är inte välkomna i Somalia. Uganda bidrar med nästan hälften av dessa soldater och Kampala förberedde som bäst ett toppmöte för AU.
Burundi, som också har bidragit med trupper till Amisom, fruktar nu ett liknande dåd. Även i Somalias grannland Kenya finns en rädsla för attentat. Bombdåden i Uganda är ett 11 september för Afrika söder om Sahara. För första gången blev civila, svarta afrikaner, måltavla för internationell terrorism i protest mot landets utrikespolitik. Regionen befinner sig i ett chocktillstånd. President Yoweri Museveni vill visa handlingskraft, inte minst med tanke på det presidentval som väntar i början av nästa år.
Beslutet att förstärka Amisom med 4 000 man måste ses mot den bakgrunden. Museveni har med all säkerhet varit en pådrivande kraft. Det är bra att Uganda inte backar för terrorister och hämtar hem sina soldater. Fredsinsatsen i Somalia är hårt kritiserad. Syftet är att skapa andrum för den övergångsregering som förhandlades fram när Etiopien drog tillbaka sina trupper från huvudstaden Mogadishu 2009. Många anser att projektet är dömt att misslyckas, men alternativ saknas. Att lämna Somalia i händerna på de väpnade grupperingar av olika slag som krigat sinsemellan i snart två årtionden vore att svika civilbefolkningen. Då är det trots allt bättre att förstärka fredsinsatsen och avvakta. Kanske kan övergångsregeringen lyckas bygga hållbara allianser som reducerar spelrummet för de extrema våldsverkarna som al-Shabab.
Det stärker AU att man har kunnat enas i en pressad situation och att viljan finns att ta ansvar för de regionala oroshärdarna. Det är viktigt att AU blir en kraft att räkna med när det gäller konfliktlösning. Principen att det är bättre att afrikaner löser kriser i regionen än att västmakterna kliver in är sund.
Hittills har unionen inte alltid imponerat i fråga om handlingskraft. Den nationella suveräniteten har varit något av en käpphäst. Diktatorer som Robert Mugabe i Zimbabwe har undvikit hård kritik. Sudans president Omar al-Bashir, som är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen för brott mot mänskligheten, har fått ett löfte att inte gripas av något AU-land. Att AU inte sticker svansen mellan benen i Somalia är därför ett steg framåt.
Men det vore djupt olyckligt om AU drogs med i något slags afrikanskt krig mot terrorismen. Inte minst med tanke på USA:s erfarenheter på området. Om världens främsta militärmakt med stöd av Europa och stora delar av världen inte lyckas vinna kriget mot talibanerna i Afghanistan – ja, då är det knappast tänkbart att en liten, illa utrustad, afrikansk trupp ska vinna kriget mot islamisterna i det minst lika kaotiska Somalia.
Mer än Somalias framtid står på spel. Ett krig mot al-Shabab har små utsikter att bli framgångsrikt, men desto större potential att väcka hård kritik och rent av splittra Afrikanska unionen. AU är inte redo för en så stor utmaning.