Regeringen vill införa en yrkeslegitimation för lärare och förskollärare, meddelade firma Reinfeldt, Olofsson, Björklund & Hägglund på DN Debatt i går. Därmed tillmötesgår man ett gammalt fackligt krav.

Sedan en längre tid har Lärarnas riksförbund argumenterat för att endast behöriga lärare ska få fast anställning i skolorna och ha rätt att utfärda betyg. Regeringen vill också införa ett slags AT-tjänstgöring för nyexaminerade lärare. Först efter ett års godkänd provtjänstgöring ska en kandidat kunna erhålla sin lärarlegitimation.

Modellen man sneglat på är naturligtvis läkarlegitimationen, vars exklusivitet har varit en stor tillgång för läkarna i såväl förhandlingar om löner som arbetstider. Med legitimationer skulle de behöriga lärarnas styrkeförhållande på arbetsmarknaden förbättras avsevärt.

Det finns goda argument mot att införa lärarlegitimationer. Certifikat och intyg är ett tämligen klumpigt system för kvalitetskontroll, som framför allt används för att upprätthålla minimal teknisk kompetens. Att vi accepterar ett yrkesmonopol bland läkare beror inte på att det ger oss allmänt god vård, utan på att konsekvenserna av ett enskilt felaktigt ingrepp kan bli direkt dödliga.

Legitimationer hör egentligen inte hemma i branscher som undervisning och journalistik, där yrkets grundläggande kompetens består av färdigheter som de flesta utövar i vardagen och som kan utvecklas och finslipas på de mest skiftande sätt.

Mot dessa mer principiella skäl att avvisa lärarlegitimationer står dock det akuta behovet av att stärka lärarnas ställning. Alla internationella jämförelser visar att de svenska lärarnas löner släpar efter.

Samtidigt är den frihet i arbetet som ofta sägs kompensera den låga lönenivån hårt ansatt. I årets avtalsrörelse vill SKL, Sveriges Kommuner och landsting, att de tio timmar av lärarnas arbetstid som nu kan förläggas till hemmet ska förfogas av skolledningen.

I detta läge är det kanske nödvändigt att regeringen ger lärarnas fackliga organisationer en hjälpande hand. Men alliansregeringen är också medveten om att det krävs andra åtgärder. Om lärarna ska få en legitimation som stänger andra ute måste de förtjäna detta privilegium.

Här finns två problem. Dels har den successiva sänkningen av lärarnas status de senaste decennierna resulterat i att de studenter som söker sig till yrket har sämre studieresultat än tidigare. Dels har lärarutbildningen försämrats av reformer som minskat mängden ämneskunskap.

Dessa problem ska nu lösas genom en rad åtgärder, från högre krav för att komma in på lärarutbildningen och mer tid för att studera ämneskunskaper till ”återinförandet av lektorer”, det vill säga fler lärare framför allt i gymnasieskolan som har en doktors- eller licentiatexamen.

Förslaget om införandet av lektorer pekar dock på att det inte är så lätt att styra skolan som regeringen vill få oss att tro. Att skolorna ska anställa lektorer har länge varit ett önskemål, men i verkligheten har denna möjlighet valts bort av de flesta skolor därför att man anser att det är för dyrt.

Det verkliga besluten fattas av kommuner och skolledningar – och om dessa inte är beredda att betala för lärarkvalitet kommer inte så mycket att hända.

Men det nya förslaget från regeringen är ändå ett välkommet helhetsgrepp. Om staten skärper kraven på lärarna och lärarna i sin tur skärper kraven på sina arbetsgivare kanske svensk skola kan lyfta igen.

DN 13/4 2010