Ledare

Stärk rättvisan i Europa

Efter en orimligt lång process har Högsta domstolen i Storbritannien beslutat att Julian Assange ska skickas till Sverige. Samtidigt fick försvaret två veckors extra betänketid för att ta ställning till domen. Det lär inte hindra att överlämnandet till slut sker och att den svenska rättsprocessen därefter äntligen kan återupptas.

Julian Assange borde för länge sedan ha kommit till Stockholm för att svara på de allvarliga anklagelserna om våldtäkt, sexuellt ofredande och olaga tvång. De konspirationsteorier som Assange presenterat för att förklara sin långa vägran har ingenting med verkligheten att göra.

Varken USA eller en manshatande svensk rättsordning ligger bakom de frågor som åklagaren vill ställa till Assange. Två kvinnor anser sig ha blivit utsatta för grova övergrepp. Att utreda om brott verkligen har skett hör till rättsstatens allra mest grundläggande uppgifter.

Ändå finns det skäl för kritik mot det europeiska system som ligger till grund för överlämnandet av Assange.

EU fattade beslut om att införa den europeiska arresteringsordern 2002. Förhoppningen var att länderna lättare och snabbare skulle få tag på brottsmisstänkta och så har det också blivit.

Att det tagit nästan två år innan beslut fattats om att överlämna Assange till Sverige hör till undantagen. I stort har utvecklingen gått åt motsatt håll.

Innan arresteringsordern började tillämpas tog en överlämning i genomsnitt ett år. Sedan den infördes behövs i genomsnitt bara mellan 14 och 17 dagar, men något längre – 48 dagar – om beslutet har överklagats.

Arresteringsordern har alltså fått den europeiska rättvisan att snurra fortare. Den används också allt oftare och för allt mindre allvarliga brott. Mellan 2005 och 2009 utfärdades hela 54 689 order om överlämnande i hela EU – och 11 630 verkställdes.

I huvudsak är det säkert bra att gränserna i EU tas bort också för brottsmisstänkta. Men systemet bygger på att det finns stort förtroende för hur rätt skipas i andra länder, och tillräcklig tillit finns ännu inte.

Att mot sin vilja tvingas inför rätta i ett annat land är ett stort ingrepp i enskildas liv. Och det är inte alls konstigt om många tvivlar på att de kommer att få rättvis behandling i ett land där de inte är medborgare. Om Julian Assange fruktar konsekvenserna av att det inte är hans modersmål som används i svensk domstol är det också begripligt.

Alla måste kunna lita på att rättssäkerheten fungerar. Misstänkta bör till exempel kunna få hjälp med försvar och översättning av dokument. Och här finns mycket att göra.

För ett år sedan varnade till och med ansvarig EU-kommissionär, Viviane Reding, för att arresteringsordern överutnyttjas. Hon presenterade också en ”färdplan” som innehöll förslag som ska garantera att enskilda får tolkning, information och advokat.

Det är bedrövligt att sådana regler inte redan finns. Att en förbättring till slut är på gång är förstås välkommet, men det går fortfarande för långsamt.

Förhandlingarna pågår och medlemsländerna har lyckats komma överens om att alla åtalade och misstänkta ska ha rätt till tolkning och information. Men det finns ännu ingen enighet om regler för advokathjälp eller möjlighet att ha kontakt med anhöriga.

Att Julian Assange äntligen kan ställas till svars i Sverige är en framgång. Men han och alla andra måste få bättre garantier för att rättvisan fungerar i Europa.