Riksdagsledamöternas makt har successivt försvagats. Det skulle dock gå att återupprätta riksdagens ställning utan allt-för radikala åtgärder.
All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Riksdagen är folkets främsta företrädare. Tar man grundlagens ord på allvar finns det anledning att bli orolig över tillståndet i den svenska demokratin.
Forskare, tjänstemän och riksdagsledamöter vittnar, i stort sett samstämmigt, om att riksdagen håller på att tappa i inflytande. Senast nu i veckan passade den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson på att rikta skarp kritik mot den demokratiska plattform hon valts att verka utifrån.
Pålsson skräder inte orden. Hon menar att riksdagen förvandlats till ett osjälvständigt transportkompani åt regeringen och partiledningarna. Det finns mycket som talar för att hon har rätt. Och det är demokratiskt bekymmersamt med tanke på att de senare faktiskt inte är valda av medborgarna.
En enskild riksdagsledamot kan sällan påverka regeringens propositioner när de väl skickats till riksdagen för utskottsbehandling och beslut i kammaren. De folkvaldas möjlighet att utöva sin makt ligger i stället i att försöka påverka regeringen innan förslagen utformats – men då i hård konkurrens med olika intresseorganisationer, statsförvaltningen och medierna. I praktiken är de folkvaldas chans större ju obetydligare och mindre uppmärksammad frågan är.
Också partitopparna bakbinder de folkvalda. Partiet kontrollerar de ekonomiska resurser ledamöterna får för att kunna anställa sekreterare och annat stöd. Det är partiledningarna som utser riksdagsgruppens ledare och sköter nomineringar och utnämningar. Möjligen med undantag av Miljöpartiet har partiernas ledningar dessutom ett stort inflytande över vallistornas sammansättning – och därmed den yttersta makten att göra sig av med misshagliga ledamöter.
I stället för att driva politik tvingas riksdagsledamöterna ägna sig åt att verkställa regeringens order – om det inte handlar om detaljfrågor. Debaclet kring FRA-lagen gjorde nog detta förhållande mer än tydligt för många väljare.
Man kan invända att vi i Sverige inte röstar på enskilda ledamöter utan på partier. Hur många kan egentligen namnet på sin riksdagsledamot? Men demokratibegreppet rymmer trots allt mer än att vi medborgare avlägger vår röst vart fjärde år.
Den interna partidemokratin har tidigare fungerat som en viktig kraft mellan valen. Men i takt med att partimedlemmarna blivit färre har den urholkats och partibossarna fått mer att säga till om. Medialiseringen och det allt högre tempot i politiken har gjort sitt till – snabba utspel låter sig sällan förankras i förväg. Utvecklingen har genom globaliseringen och EU-medlemskapet på samma sätt stärkt regeringen på riksdagens bekostnad.
Maktkoncentrationen i svensk politik hänger samman med vårt valsystem och förändrade samhällsvillkor. Det är två saker som bägge är svåra att påverka. Men det finns en del mindre reformer som ändå skulle kunna stärka ledamöternas ställning.
Personalvalsinslaget bör öka. Dagens spärr kan gärna slopas helt så att partiledningens makt inskränker sig till vem som ska stå på listan. Då skulle riksdagsledamöterna tvingas att visa väljarna vad de uträttat i stället för att gå i sitt partis ledband.
Som Anne-Marie Pålsson föreslår är det också rimligt att riksdagens ledamöter förfogar över sina ekonomiska resurser. För att markera regeringens formella beroende av riksdagen borde även de förtroendevalda ges rätt att offentligt fråga ut ministerkandidater.
Sammantaget skulle dessa ändringar kunna göra en hel del för att återupprätta ställningen för folkets främsta företrädare.