I Sverige fortsätter inflyttningen till städerna och landsbygden avfolkas, men många har ändå en fortsatt stark och mycket personlig relation till skogen. Det visar inte minst de tusentals uppskattande läsarreaktioner som DN-journalisten Maciej Zaremba fått på sina reportage om det nutida svenska skogsbruket.

Artikelserien om skogen vi ärvde finns samlad på nätet (www.dn.se/kultur-noje) och beskriver den dramatiska och oåterkalleliga förändring av kulturlandskapet som för närvarande pågår.

Den dystra slutsatsen är att skogen behandlas som om den vore en vedfabrik. Att kalhugga skog har blivit en accepterad, ofta använd och dessutom av statliga Skogsstyrelsen påhejad metod för avverkning.

Kalhyggena breder ut sig och ersätts med räta rader av lika gamla granplantor av samma sort. ”Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen”, skriver Zaremba.

När landsbygdsminister Eskil Erlandsson avfärdar kritiken gör han det lätt för sig. ”Av äganderätten följer förfoganderätten”, svarar Erlandsson när han får se bilder på ett omstritt kalhygge.

Men att äga mark innebär inte rätt att utnyttja den hur som helst, det vet varje villaägare. Hänsyn måste tas till grannar, miljön och det omgivande samhället.

Det borde också vara en självklar utgångspunkt för den statliga skogspolitiken. Men flera av de exempel som beskrivs i Zarembas artikelserie visar att allmänintresset och miljön i dag väger alltför lätt i förhållande till skogsnäringens behov.

En skogsägare som vill avverka behöver till exempel inte ansöka, utan enbart anmäla sin avsikt till Skogsstyrelsen. Om den statliga myndigheten inte har hört av sig med invändningar inom sex veckor är det bara att sätta i gång.

Det krävs alltså inga beslut för att bolagen ska få avverka skog. I den bästa av världar skulle det kunna ses som ett flexibelt och obyråkratiskt system. Men i så fall måste de anmälningar som kommer in granskas på allvar.

På denna punkt medger också Skogsstyrelsens generaldirektör Monika Stridsman (DN Debatt 16/5) att det finns problem. ”Vi kan vässa våra klor”, skriver hon och hävdar att arbete pågår när det gäller ”rådgivning och tillsyn kring miljöhänsyn vid avverkning”. I övrigt försvarar hon myndighetens arbete, men det finns mer som borde leda till statlig självrannsakan.

Zaremba beskriver till exempel hur det gick till när företaget Mellanskog ville kalhugga tio hektar svårföryngrad skog på Gotland.

Efter bara tre dagar hade skogskonsulenten, gift med chefen för Mellanskog, beviljat avverkningen. Och det var inte första gången: konsulenten hade tidigare godkänt sex tillstånd för makens företag.

Det borde vara ytterst besvärande för Skogsstyrelsen och ett solklart exempel på jäv. Men generaldirektör Stridsman hävdar att ”inget fel har begåtts”. En sådan inställning visar att skogspolitiken behöver förändras. Allmänintresset och miljön måste få ett starkare skydd och tuffare försvar.