Krisen är slut. Det var den bild höga partiföreträdare försökte pränta in efter att den socialdemokratiska kriskommissionen lämnat sin slutrapport på tisdagen. Nog med självplågeri, sa partisekreterare Ibrahim Baylan.
Med tanke på det vilsna trevandet efter en ny partiordförande ter det sig lite tidigt för lättnadens suckar. Inga kandidater är intresserade och ingen vågar ha en åsikt om något kontroversiellt. Kriskommissionens rapport speglar dessutom att det politiska vägvalet ingalunda är klart.
Mycket av kritiken mot valrörelsen känns igen: det rödgröna samarbetet gjorde S-profilen suddig och väljarna hade klent förtroende för partiet i jobbfrågan. Men kommissionen drar helt and-ra slutsatser än den avgående partiledaren Mona Sahlin.
Sahlin dömde i ett tal i december ut större delen av det hon gick till val på 2010. Skattepolitiken skrämde bort väljarna, sa Sahlin, som också förklarade att a-kassan måste tidsbegränsas. I hennes hörn av partiet förundras man över att S bara lockar var femte av dem som jobbar, men desto fler arbetslösa och sjukskrivna.
Kriskommissionen börjar nysta i en annan ända, från vänster. Det är fel att politikens styrande roll skulle ha minskat, hävdar man. Med den utgångspunkten blir uppgiften inte att lösa de problem Moderaterna hittar, utan att låta stat och kommun ta sig an alltmer.
Rapporten pekar ut full sysselsättning som huvudmålet. En innovationspolitik ska sjösättas, där viktiga punkter är att identifiera branscher med ”hög tillväxtpotential”, stödja mindre företag och styra samarbetet med näringslivet via offentliga upphandlingar.
Delarna hör ihop i så måtto att alla utgår från en större statlig roll i ekonomin. Det fortsätter med betydande satsningar på infrastruktur, ökad statlig finansiering av bostadsbyggande, och så vidare. Hur det privata näringslivet skulle reagera på ett ökat antal befallningar från regeringen bekymrar inte kommissionen.
På motsvarande sätt avhandlas skatterna. Det slås fast att behovet växer av allt från äldreomsorg till klimatinvesteringar, och då handlar det inte om småslantar Pensionerna är för låga och pensionssystemet underfinansierat, och det måste staten också ta hand om.
Visserligen är det tänkt att politiken ska alstra tillväxt och därmed reformutrymme. Men att den enda vägen för skattetrycket är uppåt är tydligt.
Att kommissionen talar om en block-överskridande skatteöverenskommelse blir obegripligt. Man jämför med 1990, men då hade S insett att skattesystemet stod på avgrundens rand. Denna gång vill man att allianspartierna plötsligt ska anamma den egna synen på nödvändigheten att höja skatterna.
Annat i rapporten för i samma riktning, det må gälla a-kassan eller kravet på att med lag begränsa friskolors och privata vårdföretags vinster.
Vi står inte för en vänstersväng utan för en återgång till klassisk socialdemokratisk politik, sa en av rapportförfattarna vid pressträffen. Och det kan säkert appellera till traditionella S-väljargrupper i glesbygd och offentlig sektor. Men att staten kan skapa tillväxt och jobb genom att peka med hela handen är inte alltför sannolikt.
2006 hade alliansen en bärande idé: det ska löna sig att arbeta. Medlet var också konkret: sänkt inkomstskatt. En idé som burit i två val får betecknas som hyggligt framgångsrik.
Socialdemokraterna har ännu ingen färdriktning. Kriskommissionen har en idé om att staten ska bli större och skatterna högre, men ryggar för att uttrycka budskapet så tydligt. Partiets kris lever nog ett tag till.
DN 16/2 2011