Sjätte AP-fonden har förlorat på cyklarna. Men mycket större summor har försvunnit in i dess företag i bilbranschen, över en miljard kronor. Hittills.
Den lilla bilreservdelskedjan Micro gick i konkurs i år. Företaget köptes av Kamprads Ikano 1992, men de gav upp. År 2000 tog Bilia över och tröttnade. Den skånske affärsmannen Mats Nilstoft gick 1995, förlusterna fortsatte. Oljebolaget Preems ägare Mohammed Al Amoudi gick in som ägare. Det hjälpte inte heller.
I fjol höstas sålde Micro tio av sina femton butiker till den stora, börsnoterade konkurrenten Mekonomen. Den nya strategin var e-handel. Men den hann inte prövas innan allt var över.
Mekonomen, där Antonia Ax:son Johnson sitter i styrelsen tillsammans med Kenny Bräck, går bra. Omsättningen ökar sakta men säkert, i fjol såldes varor och tjänster för 2,7 miljarder. Vinsten blev 190 miljoner, den hade varit högre om inte expansionen i Danmark kostat på.
Att det är dyrt att köpa marknad i Danmark vet konkurrenten Meca, som lagt ner sin satsning där efter att ha förlorat hundratals miljoner. Tråkigt för ägarna. Som råkar vara vi alla. Meca ägs av Sjätte AP-fonden sedan år 2000.
Därefter har pensionsfonden lagt in över en miljard kronor i bilreservdelshandeln. I fjol omsatte Meca 2,45 miljarder och förlorade 87 miljoner kronor. Vilket i och för sig var en stor förbättring jämfört med 2006 då man omsatte 6,4 miljarder och förlorade nästan en halv miljard.
Men nu är Sjätte AP-fonden optimistisk. Första halvåret i år gjorde Meca en vinst på knappt 40 miljoner kronor. Det återstår en del att ta igen.
Meca är inte Sjätte AP-fondens enda förlustföretag i bilsektorn. Vi äger nämligen också däckimportören Dawa. I fjol fick de in 235 miljoner och förlorade 48. Året innan var omsättningen 224 miljoner och förlusten 35 miljoner.
Vinsterna bland konkurrerande däcksäljare är ganska låga, det handlar om några procent. Kanske bidrar Dawa genom sina storförluster till att trycka ner den allmänna prisnivån. I så fall är det inte sunt. Å andra sidan är Dawa en rätt liten aktör, utom i förhållandet förlust per omsättningskrona. Där är man en jätte.
Dessa två dåliga erfarenheter av företag i bilbranschen borde fått Sjätte AP-fonden att avstå från sin senaste affär. Konkursade Arvika Gjuteri tillverkar nämligen delar till fordon. Men Sjätte AP-fonden klev in som ägare i våras när rekonstruktionen av bolaget var avslutad.
Om nu inte de egna dåliga bilaffärerna förskräckt borde historien om den lilla reservdelskonkurrenten Micro gjort det. Ägare kom och gick och ingen lyckades få styr på verksamheten (som ju inte blev lättare av att AP-fondens Meca fanns där och konkurrerade med förlust). Så har det också varit i Arvika Gjuteri: Volvo, Ovako med flera har försökt. Något enstaka år har det burit sig. Men sedan gick det som vanlig, illa.
Näringsminister Maud Olofsson har varit mycket tydlig med att staten inte ska gå in som ägare i personbilsföretagen Volvo och Saab. Statsminister Fredrik Reinfeldt har ironiskt undrat hur någon kan tro att staten skulle kunna driva Saab med vinst när inte expertföretagen i branschen lyckats.
Regeringen borde ställa sig samma fråga om statens övriga engagemang i bilbranschen. Arvika gjuteri har samma ekonomiska historia som Saab. Ändå är staten där, om än indirekt via Sjätte AP-fonden. Och fondens insatser på reservdels- och däckmarknaderna är inte imponerande.
Det är inte rimligt att slösa pensionärernas pengar för att snedvrida marknader. Det är dags för regeringen att sätta stopp. Och för oppositionen att fundera på om en ny statlig riskkapitalfond med 5 miljarder kronor verkligen är en smart idé.
DN 12/10 2009