De senaste veckorna har det framkommit uppgifter som inte ger någon vacker bild av vare sig försvar eller polis.
I en viktig intervju med SvD:s Mikael Holmström under nyårshelgen gav överbefälhavare Sverker Göranson krassa besked om den svenska militära förmågan.
På frågan ”Kan vi försvara oss?”, svarade ÖB: ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”
ÖB avslöjade att de scenarier som prövats i hemliga försvarsspel handlar om att Sverige utsätts för avgränsade militära våldshandlingar, som att en storstad slås ut (Stockholm) eller att ett geografiskt område intas (Gotland).
Sverige håller då ut maximalt en vecka, enligt ÖB: ”Ja, sedan är våra resurser nedkörda på sådant sätt att motståndskraften inte är så stor längre.”
För den som följt försvarsdebatten det senaste decenniet är ÖB:s uttalande både klargörande och oroande.
Klargörande i meningen att det gör upp med hyckleriet kring vad Sverige klarar av. I retoriken från regeringen har det ju under lång tid hetat att försvaret ska vara insatsberett ”här och nu”. Men i praktiken har detta aldrig stämt, om man inte anser att ”här och nu” betyder sju dagars försvarsförmåga. Nu bekräftar alltså ÖB det prekära läget. Häromdagen fick han dessutom medhåll av Sveriges försvarsminister Karin Enström, som något förbluffande vågade säga i en DN-intervju att den veckolånga motståndskraften var i sin ordning.
Exakt vilken beredskap Sverige ska ha och vad den får kosta bör diskuteras. Det är också besynnerligt att ett medlemskap i Nato fortsätter att vara tabu, trots att vår säkerhet ytterst vilar på den organisationen.
Det är oroande att svenska företrädare så tydligt pekar på vår nakenhet utan att göra något åt saken. ÖB har länge efterlyst mer resurser och uppgradering av materiel men regeringen fortsätter på sin inslagna låt gå-kurs, alltmedan omvärlden kan ta del av rapporter om svensk oförmåga.
Så kan det inte fortsätta.
Till skillnad från försvaret lider polisen ingen brist på resurser. Tvärtom har denna del av det statliga våldsmonopolet fått en historisk ökning av anslagen sedan alliansregeringen tillträdde. Frågan är dock till vilken nytta.
Andelen brott som klaras upp ökar inte, i själva verket är den så kallade uppklaringsprocenten den lägsta på många år. Rikspolischef Bengt Svenson har öppet medgett att resultaten är för dåliga. Han har talat om oacceptabla handläggningstider och om omfattande och anmärkningsvärda skillnader i produktivitet inom landet. Polisens organisation fungerar uppenbart inte.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och justitieminister Beatrice Ask presenterade i går ett förslag om skärpta straff för unga brottslingar.
Bättre vore om de såg till att polisen började sköta det grundläggande utredningsarbetet när det gäller exempelvis brott mot unga. DN:s granskning (7/1) visade att handläggningen överskrider uppsatta tidsgränser i en tredjedel av fallen.
Symtomen är de vanliga när det gäller polisen: för dålig effektivitet och för magra resultat.
Rättsväsendet och försvaret må betraktas som statliga kärnuppgifter, men Sverige är inget föregångsland när man granskar vad vi får ut av det offentliga våldsmonopolet.
När inte ens myndighetsföreträdarna – ÖB respektive rikspolischefen – försöker göra gällande att deras fögderi fungerar, då borde även regeringen inse att problemet är allvarligt.