En grekisk bankrutt vore förödande. Sparpaketet innebär att man, för tillfället, har undvikit den. Beslutet öppnar dessutom för skuldnedskrivning.
I går röstade det grekiska parlamentet igenom det stora sparprogram som EU och IMF ställt som krav för nya utbetalningar till landet. Beslutet är inte en lösning på krisen. Men det skapar en grund från vilken Grekland och eurozonen som helhet kan utgå ifrån för att ta itu med krisen.
Åtstramningspaketet innehåller en rad skattehöjningar, nedskärningar i statens utgifter och privatiseringar. Det handlar om nödvändiga reformer för Grekland som i decennier har levt långt över sina tillgångar.
De tolv miljarder euro som EU och IMF betalar ut innebär att Grekland i nuläget – tack och lov – undviker statsbankrutt. Röster har höjts för att en sådan skulle vara den bästa lösningen. Man har hänvisat till Argentina som 2001, i djup kris, avbröt sina betalningar. Sedan dess har landet snabbt återhämtat sig.
Grekland är dock inte Argentina och 2011 är inte 2001. Det internationella finanssystemet är – efter krisen 2008 – mer sårbart och europeiska banker är kraftigt exponerade mot Grekland. En kaotisk statsbankrutt skulle kunna leda till dominoeffekter och en ny finanskris.
Argentinas återhämtning har drivits av en stark exportekonomi understödd av en svag peso och höga priser på jordbruksprodukter. Som euroland skulle Grekland inte ha fördelen av en svag valuta. Även om man unilateralt skulle lämna valutasamarbetet drivs den grekiska ekonomin av servicesektorn och man har ett notoriskt handelsunderskott. Greklands skulder och årliga budgetunderskott är dessutom tre gånger så stora som Argentinas. Grekerna behöver lån inte bara för att betala räntor utan också för att hålla i gång staten.
En omedelbar statsbankrutt vore förödande för såväl Grekland som för eurozonen. Ett sådant scenario har, i alla fall för tillfället, undvikits.
Krisen är dock långtifrån över. De institutionella svagheterna – däribland oförmågan att driva in skatt – som ligger till grund för Greklands svaga statsfinanser kvarstår. Det gör också landets statsskuld, som just nu ligger på omkring 150 procent av BNP. Nedskärningar kommer – åtminstone på kort sikt – inte bidra till att vända den svaga ekonomiska utvecklingen.
Gårdagens beslut skapar i alla fall en grund för att gå vidare. Greklands kris har varit av såväl politiskt som ekonomiskt slag. Bristen på samsyn mellan opposition och regering och inom regeringspartiet Pasok har försvårat situationen. Sparpaketet är – tillsammans med förra veckans förtroendevotum – premiärminister Papandreous andra viktiga seger på kort tid. Han möter visserligen fortfarande en i stort sett enig opposition, men han har stärkt sin ställning inom sitt eget parti och i parlamentet. Det ger EU och IMF en pålitligare partner.
Framför allt bereder beslutet väg för en välordnad nedskrivning av Greklands skulder.
Den nivå skulderna ligger på just nu undergräver landets möjligheter att återhämta sig och därmed att återbetala dem. Nedskrivning är, i det långa loppet, den bästa lösningen för både Grekland och dess långivare. Man har nu köpt tid för att göra det på ett sätt som minskar smällen som europeiska banker kommer att vara tvungna att ta och de risker som det innebär.
Diskussionen om hur en omstrukturering av Greklands skulder ska gå till bör föras relativt förutsättningslöst. Man bör dessutom inte avfärda alternativet att landet lämnar valutasamarbetet. Politisk prestige ska inte hålla kvar Grekland oavsett pris för landet eller eurozonen som helhet.
Prövningen är långtifrån över. Men gårdagens beslut innebär ett litet, men nödvändigt, steg i rätt riktning.