LO:s krav i avtalsrörelsen riskerar att höja arbetslösheten. Förlorarna är de som redan i dag har svårt att få ett jobb.
Nästa års avtalsrörelse, då fack och arbetsgivare ska komma överens om löner och villkor på arbetsmarknaden, berör 3,3 miljoner svenskar. Parterna står ovanligt långt ifrån varandra. Förhandlingarna om ett nytt huvudavtal – anpassat till en modern arbetsmarknad dominerad av tjänsteföretag och rörlig arbetskraft – brakade samman i våras.
Båda sidor bedriver ett omfattande opinionsarbete på nätet, som pressar upp ett redan högt tonläge. Längst har arbetsgivarsidan kommit som med en kader av pr-konsulter försöker nå ut med sitt huvudbudskap: centralt framförhandlade löneökningar skulle försvåra för företagen i den djupa lågkonjunkturen.
De offentliga och privata arbetsgivarna gör rätt som förespråkar sifferlösa avtal där löneförhandlingen i stället sker lokalt. För anställda i verksamheter med god ekonomi skulle det ge lönepåslag samtidigt som företag med sämre förutsättningar kan slippa uppsägningar eller konkurs. Dessutom ger jobbskatteavdraget ett tillskott om minst 1.500 kronor i månaden för de allra flesta som jobbar heltid.
LO har kontrat med centrala löneökningar på 2,6 procent och ett antal villkor, däribland det aparta kravet om rätt till heltid. Det skulle leda till färre nyanställningar och fler uppsägningar, särskilt inom deltidstäta branscher.
Bemanningsföretagen kommer att bli en annan stridsfråga. LO vill föra in en regel i kollektivavtalen som skulle ge facket makt att säga nej till inhyrd personal vid återanställningar. Rädslan är att arbetsgivare använder sig av bemanningsföretag för att runda lagen om anställningsskydd, las. Lagen ger en anställd företrädesrätt i upp till nio månader om arbetsgivaren återanställer uppsagd personal.
Är den fackliga rädslan befogad? Sant är att det blir allt vanligare med inhyrd personal efter uppsägningar. Senast i fredags sa tågföretaget Euromaint Rail i Malmö upp samtliga anställda för att sedan låta dem jobba kvar genom ett bemanningsföretag. Tidigare i veckan uppmärksammades en klädbutik i Stockholm för att ha gjort samma sak.
Lagen säger att sådana inhyrningar endast får göras om det finns företagsekonomiska skäl, vilket Arbetsdomstolen slagit fast. Därför är det fackliga kravet onödigt långtgående.
I stället borde fack och arbetsgivare gemensamt bestämma sig för att förändra de rigida anställnings- och turordningsreglerna. Det måste få vara arbetsgivarens ansvar att se till att personalen har rätt kompetens och utbildning för den egna verksamheten. Kompetens måste få gå före antal år på arbetsplatsen. I gengäld måste arbetsgivaren och staten vara beredda på att ge personalen omställningsstöd vid uppsägning.
De riktiga förlorarna på den stela arbetsmarknaden är dels de som inte vågar byta jobb av rädsla för att hamna sist i kön på en ny arbetsplats. Dels de som aldrig får fotfäste på arbetsmarknaden, i första hand ungdomar, invandrare och vikarier. De riktiga vinnarna är bemanningsföretagen som växt till sig rejält de senaste tio tjugo åren.
Arbetsmarknaden präglas i allt högre grad av tjänsteföretag och hårdnande internationell konkurrens. Om de med dålig förankring på arbetsmarknaden ska ha chans att konkurrera om jobben måste lagen sluta gynna dem med långa anställningar.
Lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten borde innebära en chans för arbetsmarknadens parter att modernisera arbetsrätten. Tyvärr ser det mörkt ut.
DN 6/12 2009