Konjunkturinstitutet tror på mycket god tillväxt i Sverige i år och den närmaste framtiden. Alliansregeringens ekonomiska facit är starkt.
Solen lyser över Sverige på den senaste ”ekonomiska väderkartan” i den brittiska tidningen Financial Times. Tillväxten är högst inom EU, och klart väder råder annars bara i Tyskland, Österrike, Polen och Slovakien.
De svenska rödgröna partierna gillar inte sådana nyheter, men är rätt ensamma om att hävda ett fortsatt behov av regnkappa, paraply och sjöstövlar. Under veckan har flera prognosmakare förutspått höga tillväxttal för Sverige 2010 och framåt. På onsdagen sällade sig statliga Konjunkturinstitutet (KI) till optimisternas skara. Riksbanken meddelar sannolikt i dag att räntan höjs ett snäpp till, ännu ett kvitto på förbättringen.
I sin sista lägesrapport före valet tror KI att ekonomin växer med 4,3 procent i år, en höjning av prognosen från i juni med 0,6 procentenheter. Också 2011–12 ökar BNP med 3,4 respektive 3 procent.
Självklart är en viktig förklaring till den raska takten att nedgången förra året var extrem, över 5 procent. Den internationella finanskrisen drabbade det lilla exportberoende Sverige som ett klubbslag i huvudet. Efter ett sådant ras är en rekyl uppåt delvis naturlig. Men frammarschen är bred; både exporten, hushållens konsumtion och investeringarna bidrar.
Rubriken på KI:s pressmeddelande passar inte heller in i en rödgrön verklighetsbeskrivning: ”Sysselsättningen ökar i snabb återhämtning”. KI räknar med att 140.000 fler får jobb under 2010–12.
Samtidigt ökar arbetskraften i antal. Enligt KI är det dels för att fler söker jobb när konjunkturen går uppåt, dels en följd av ”reformer som jobbskatteavdrag och förändrad sjukförsäkring”. Eftersom fler konkurrerar om jobben sjunker dock arbetslösheten inte så snabbt som man kunde önska.
Oppositionen har genom hela krisen anklagat regeringen för att satsa för lite och för sent. KI skriver tvärtom: ”Vändningen beror framför allt på att den ekonomiska politiken har givits en mycket expansiv inriktning i både Sverige och omvärlden.” KI anser att detta ska fortsätta, och vill ha ofinansierade konjunkturåtgärder på ytterligare 25 miljarder kronor nästa år. Det kan jämföras med alliansens vallöften på 12,8 miljarder, en ram som också de rödgröna känt sig tvingade att hålla sig inom. Professor Lars Calmfors, ordförande i Finanspolitiska rådet, lutar i stället åt att staten borde hålla igen mer än så.
Oenigheten avspeglar att det också finns moln vid horisonten. Läget i omvärlden kan ta vägen lite vart som helst.
Tyskland firar sin återkomst som Europas draglok. Exporten till framför allt Asien går glimrande och arbetslösheten är lägre än före finanskrisen. Frankrike och Storbritannien växer också hyggligt, men har problem med stats- finanserna. De länder där skuldkrisen gick fram som värst, som Grekland, Spanien och Irland, har det däremot marigt.
Den stora oron gäller USA. Jobben kommer inte, bostadsmarknaden är fortfarande svajig vilket håller tillbaka privatkonsumtionen. Centralbanken Fed tvekar om riktningen, och president Barack Obama får inte mycket gjort på grund av motstånd i kongressen och ett gigantiskt budgetunderskott.
Prognosmakarna tror på en haltande återhämtning i världen, men inte på en ny lågkonjunktur. Sjutton dagar före det svenska valet kan vi ändå konstatera två saker: Dels har Sverige klarat sig genom finanskris och lågkonjunktur tämligen helskinnat, och med de offentliga finanserna i god ordning. Dels finns osäkerhetsmoment som motiverar fortsatt försiktighet.
Dessutom finns det goda skäl att göra fler strukturella reformer av den svenska ekonomin. Ingen regering kan slå sig till ro.