Maktkampen i Iran trappas upp. De demokratiska krafterna förtjänar omvärldens stöd. Men frågan bör samtidigt ställas vad oppositionen vill.
Det är svårt att få en klar bild av händelseutvecklingen i Iran. Oberoende journalister tillåts inte att verka fritt i landet. Men att döma av uppgifter både från oppositionen och de statskontrollerade medierna trappas våldet och protesterna nu upp allt mer intensivt.
I helgen dödades minst 15 människor i sammandrabbningar mellan polis och demonstranter i huvudstaden Teheran. Bland de dödade fanns den främste oppositionsledarens, Mir Hossein Mousavi, brorson – vilket väntas öka spänningen ytterligare. Hundratals demonstranter, bland dem flera oppositionsledare, har redan gripits av säkerhetsstyrkorna.
Lika svårt som att bedöma vad som egentligen sker på gatan i Teheran är det att bedöma styrkeförhållandena i den maktkamp som nu pågår.
Bland de oppositionella krafterna finns visserligen både demokrater och liberaler – men även nationalister, kommunister, rojalister och islamister.
Mir Hossein Mousavi kan knappast betecknas som liberal. Han var landets premiärminister på 1980-talet och är – om än reformist – trogen den islamiska republikens grundvalar. Några planer på att införa demokrati av västerländskt snitt, om han skulle få chansen, lär han inte ha. Liksom för de präster och ayatollor som stöder oppositionens protester är en viktig punkt i hans kritik mot regimen att den svikit de islamistiska idealen genom sin maktfullkomlighet och brutalitet.
Oppositionen är splittrad. Den förenas främst i viljan att bli av med de nuvarande ledarna: president Mahmoud Ahmadinejad och ”den högste ledaren” Ali Khamenei.
Frågan är hur det ska gå till. Regimen lär knappast släppa ifrån sig makten frivilligt. Ahmadinejad har noga sett till att gynna revolutionsgardet och dess underhuggare i den så kallade basij-milisen för att försäkra sig om deras lojalitet. Ett oblodigt maktskifte är därför osannlikt. Avgörande blir hur övriga delar av polis och militär ställer sig i ett skarpt läge, om ett sådant skulle uppkomma.
Att störta en diktaturregim, som en gång kommit till makten genom en inhemsk revolution, är ingen lätt uppgift. Att efter ett eventuellt regimskifte införa en fungerande demokrati och stärka de mänskliga rättigheterna lär bli än svårare. Iran har troligen bättre förutsättningar att moderniseras än det etniskt splittrade och underutvecklade grannlandet Irak, men utmaningen är ändå enorm. Bristen på demokratiska traditioner, oppositionens splittring och risken för sabotage från den gamla regimens män är bara de mest uppenbara svårigheterna.
På längre sikt är ekonomisk utveckling och sekularisering troligen nödvändiga förutsättningar för ett demokratiskt stabilt Iran. Men förhållandet mellan Islams politiska anspråk och västerländsk demokrati är inte okomplicerat. Dagens Turkiet kan möjligen tjäna som förebild. Turkiet tvångssekulariserades dock av militären på 1920-talet och har börjat demokratiseras först på senare år. Den vägen kan Iran knappast följa.
Det kan tyckas tidigt att börja ställa frågor om ett iranskt regimskifte redan innan det inträffat. Men även om oppositionen mot de nuvarande makthavarna i Teheran förtjänar ett starkt stöd är det ändå rimligt att fråga sig vad den vill efter ett maktskifte. Ett inbördeskrig eller en ny diktatur vore ett svek mot de vanliga människor som nu riskerar sina liv på gatorna.
Västvärldens demokratier kan bli tydligare i sitt stöd till den iranska oppositionen. Men lika tydligt bör det vara att stödet gäller kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.