Pridefestivalen, påpekades det på DN Kultur i går, har blivit den etablerade sommarfesten i Stockholm.

Det är knappast någon tillfällighet. För att skapa traditioner behövs både ett starkt innehåll och en stark form. Det var inget större fel på Vattenfestivalen, men själva temat kändes – om uttrycket ursäktas – lite väl flytande.

Stockholm Pride har inte detta problem. Hur mycket som än dansas och hur mycket öl som än dricks finns det en hård kärna: att manifestera den internationella hbt-rörelsens identitet och stolthet. Runt denna idé har de som under årens lopp varit aktiva i arbetet med Pridefestivalen framgångsrikt skapat en öppen och livsbejakande folkfest till kärlekens och sexualitetens mångfald och frihet.

Ibland hävdas det att Pridefestivalen har blivit offer för sin egen framgång. Det är självklart för politiker ur alla läger (utom det kristdemokratiska) att framträda. Bland sponsorerna hittar man alltifrån Heineken och Statoil till fackföreningsrörelsen och SL. Alla gillar Pride, vilket förstås irriterar hbt-rörelsens motståndare men också väcker misstankar om att entusiasmen för själva festen på sina håll är mer en läpparnas bekännelse än verklig förståelse för det bakomliggande syftet.

Men är det i så fall något att beklaga? Tittar vi oss om i världen ser vi något helt annat, från hårt förtryck av homosexuella i många länder i tredje världen till aggressivt motstånd i Östeuropa. I många huvudstäder är det omöjligt att anordna Prideparader och i andra är det förenat med betydande fara för de inblandade.

Framgångarna för Stockholm Pride innebär dock inte att Sverige har blivit ett perfekt pluralistiskt land när det gäller sexualitet och livsmönster. Att allmän tolerans har blivit politiskt korrekt är ett enormt framsteg som inte ska underskattas. Men det finns mängder av kvarvarande fördomar och mer subtila former av uteslutning och nedvärdering i vardagslivet.

Dessutom finns högerextrema grupper för vilka hbt-personer är en given måltavla. I dessa gruppers klaustrofobiska version av svensk gemenskap görs inte bara invandrare utan även homosexuella till ett hot som ska bekämpas och avlägsnas med både verbala och fysiska attacker.

I detta perspektiv är Pridefestivalen med sina extravaganta sexuella kostymer och glada festande ett ställningstagande för ett öppet och demokratiskt Sverige, ett land som är värt att leva i.

Det betyder inte att man okritiskt måste ta till sig alla analyser och förslag som kommer från hbt-rörelsen. Människans sexualitet är alldeles för invävd med våra övriga sociala normer för att tillåta utopiska lösningar. Så länge som reproduktion och sexualitet inte är helt skilda åt (och kanske inte ens då) kommer frågor om familj och barn att göra det vi gör i sängen eller annorstädes väldigt komplicerat.

Men det är också sådana svåra frågor som tas upp till diskussion under Prideveckan. Där kan man bland annat delta i seminarier om ”Queera familjepolitiska visioner”, ”Polyamorös och trogen – vad innebär trohet?” och ”Visioner för en rättvis familjejuridik”.

Det är förstås inte ämnen som kommer att spela någon roll i den kommande valrörelsen. Men de gör Pridefestivalen till något mer än bara ett kul party.