Å ena sidan finns ett intresse av att tona ned hela problematiken. Debattörer är rädda för att spela rasister i händerna genom att erkänna att ja, det finns ett problem med vissa individer i Sverige som fortfarande styrs av hedersvärderingar. De pekar gärna på att de flesta brott inom familjen begås av svenskar och lyfter som förklaringsmodell hellre fram kön än etnicitet: ”Det är män som slår och mördar.”
Å andra sidan finns just rasisterna och de främlingsfientliga som tar varje chans att stänka associationsskuld över hela folkslag och religioner. Läser de om ett hedersmord begånget i en familj från Mellanöstern trumpetar de med omisskännlig njutning ut att sådana är de, araberna eller nordafrikanerna eller muslimerna eller ickesvenskarna i största allmänhet.
Men det går att hålla en klar blick mellan dessa två ytterligheter. Och vi måste göra det. Frågan är alldeles för allvarlig för att lämnas åt förnekare och rasister.
Enligt en undersökning från Ungdomsstyrelsen i fjol upplever minst 70.000 unga i Sverige att deras föräldrar, religion och/eller kultur sätter gränser för vem de får gifta sig med. En granskning från 2007 visar att en tredjedel av alla länsrättsdomar som berörde omhändertagna flickor var hedersrelaterade. De flesta hade utsatts för våld av släktingar, hälften hade hotats till livet.
Radioprogrammet ”Kaliber” har granskat ett tiotal händelser där unga kvinnor fallit från balkonger. Programmet sänds i morgon, söndag, men fick redan på fredagen uppmärksamhet. Trots misstankar om hedersvåld har nämligen inget av fallen lett till åtal.
En orsak, enligt en forskare, är att polisen saknar specialkunskap om hedersrelaterat våld. Under hela utbildningen på två och ett halvt år får de blivande poliserna bara en dags undervisning om denna typ av brottslighet.
Det har trots allt hänt en del sedan den första halvan av 2000-talet, då ordet ”hedersvåld” var tabu i den svenska debatten. Av rädsla för att peka ut invandrargrupper ville vissa myndigheter och politiker inte se detta familje- och släktförtryck som ett uttryck för hederskultur.
Vad den attityden kan ha för konsekvenser har blivit uppenbart många gånger. Bland annat vid hedersmordet på den 20-årige Abbas Rezai, som torterades till döds i Högsby år 2005 för att han blivit kär i fel flicka. I rapporteringen kring mordet framkom brister hos både socialförvaltning och polis, brister som påverkade både hanteringen av situationen före tragedin och polisutredningen därefter.
I dag är debattklimatet ett annat, men att man vågar nämna saker vid deras rätta namn är inte nog. Fortfarande finns en viss beröringsskräck inför hedersproblematik, vilket många utsatta barn och ungdomar kan vittna om. Myndighets-Sverige ska vara restriktivt med att klampa in och lägga sig i hur enskilda föräldrar uppfostrar sina barn. Men den försiktigheten får aldrig leda till att man av missriktad hänsyn till ”kulturella skillnader” blundar när barn och unga far illa.
I den attityden ligger nämligen ett stort svek. Ett svek mot de unga som vill ha rätten att förälska sig i vem de vill, ett svek mot homosexuella, mot människor vars enda brott är att vilja vara individer och fatta sina egna beslut oberoende av vad föräldrar, syskon och släktingar kräver.
I en intervju med Sveriges Radio kommenterar Rikspolisstyrelsens avdelningschef Ulrika Herbst faktumet att inte en enda av de misstänkta ”balkongolyckorna” lett till åtal:
”Det tydliga fokus och vikten vi lägger vid att hantera de här ärendena på ett rättssäkert och professionellt sätt, det går inte att ta miste på.”
Men nu gäller att gå från ord till handling och inta ett tydligt brottsofferperspektiv. Barn och unga som lever under hedersförtryck är värda allt stöd.