Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Stoppa rasismen i skolan

I en serie reportage har Sveriges Radio skildrat rasismen i den svenska skolan. Man har också uppmanat lyssnarna att berätta om egna erfarenheter, både genom att höra av sig till redaktionen och att diskutera frågan i sociala medier.

Många av vittnesmålen är upprörande och skakande. ”Mitt barn har fått höra ’du är ful för att du är brun’, samt den ständiga exotifieringen genom alla som dagligen tar på, samt drar i och kommenterar (afro)håret”, skriver signaturen Förälder, lågstadium.

”’Jag vill inte hålla hand med Martin, hans negerfingrar färgar av sig.’ Killen slapp och jag fick gå själv”, berättar signaturen Carpe Omnia på Twitter.

Ytterligare en förälder skriver: ”Min dotter, som är född i Indien/adopterad, har ett stort antal gånger fått nedsättande kommentarer om sin hudfärg, att hon inte hör hemma här, att ingen vill ha henne här, brun som bajs, bajsbrun, att bruna inte får vara med och leka m m. Hon har hört det så många gånger nu att hon har gett upp.”

Rasismen i skolan är ett problem på flera nivåer. Dels har vi den rasistiska jargongen mellan elever. Här är det flera som, liksom Carpe Omnia, berättar att lärare ibland försöker trivialisera eller inte bryr sig om skällsorden.

Många elever med utländsk bakgrund säger sig också ha upplevt att lärare ifrågasätter deras kunskaper i svenska utan andra skäl än just deras härkomst. Några berättar att de har mött andra typer av fördomar från skolans personal, inte sällan baserade i kolonialistiska attityder.

Även ”etniskt svenska” barn vittnar om hur de utsätts för rasistiska kränkningar. De kallas svennebögar och blonda horor – och upplever att lärare inte vågar sätta ner foten av fruktan att själva ses som rasister.

En medverkande lärare lyfter fram den ökande antisemitism som elever utsätts för. Han kopplar den dels till en mer påtaglig närvaro i skolan av nazistiska och rasistiska organisationer, dels antijudiska attityder inte minst hos elever med bakgrund i Mellanöstern.

Barn och ungdomar tillbringar en stor del av sin vakna tid i skolan. De har all rätt att känna sig säkra där. Det är helt oacceptabelt att de ska tvingas möta attityder av det slag som redovisas i SR:s serie.

Med det sagt: De allra flesta elever känner sig i dag trygga i den svenska skolan. Allt som sägs i serien bör heller inte tas som absoluta sanningar. Det handlar om subjektiva berättelser. Motröster, till exempel från lärarkåren, är få. Och frågar man en valfri elev har skolan alltid gjort för lite och lärarna alltid varit för dåliga på att möta just hans eller hennes behov.

Dessutom är det, som någon påpekar i serien, inte säkert att huvudproblemet i varje enskilt redovisat fall alltid är rasism. Snarare handlar det om mobbning, våld och allmän otrygghet. Barn har alltid varit grymma mot varandra, mobbare har alltid hittat offrens svaga sida. Är det din hudfärg som sticker ut är det den som de väljer att utnyttja för att skada dig.

Allt annat lika är rasism värre än de flesta andra typer av mobbning. Men framför allt måste skolan bli bättre på att erbjuda en lugn och trygg miljö för alla. Den dag som den klarar det har också de rasistiska trakasserierna försvunnit.

Ur det perspektivet känns det inte upplyftande att lyssna på Skolverkets representant som deltog i ”P1-morgons” studio i början av radioserien. Vad ska ni göra?, löd frågan. Svar: ”Bygga upp tillitsfulla relationer.”

Men hur? ”Skapa ett tillitsfullt klimat.”

Men hur? ”Jobba med relationer, stärka värdegrundsarbetet, att elever utvecklar kunskaper om de mänskliga rättigheterna.”

Jo tack. Men en inte alltför djärv gissning är att många av mobbarna, rasistiska eller inte, redan blivit fullproppade med skolans värdegrund, mänskliga rättigheter och allas lika värde. För att inte tala om lärarna, som förmodligen genomgått lektioner i detta sedan Lärarhögskolans första dag.

Det räcker inte. En viktigare fråga är hur vi går vidare – hur vi ser till att de som väljer att strunta i allas lika värde inte får tillfälle att tillämpa sin ­klandervärda människosyn i praktiken.

Att öka medvetenheten genom att lyfta fram elevernas egna berättelser är ett bra första steg, och serien ”Rasism i skolan” är därmed ett viktigt demokratiarbete. Nu måste det till konkreta åtgärder för att skapa trygghet och arbetsro för eleverna.