Man kan till exempel lägga den bredvid de fall som figurerat i medierna när ingen ambulans skickats. Konsekvenserna har emellanåt blivit förfärliga, men problemet här är ändå ett annat.
I ambulansfallen handlar det om enskilda och enstaka felbedömningar – inte om 6.427 fall där larmoperatörer bedömt att hjälp behövs men att ingen bil finns att skicka.
Både polis och ambulans måste prioritera bland inkommande samtal. Och visst kan man tänka sig katastrofsituationer som diskoteksbranden i Göteborg när även den som skulle ha fått en ambulans i vanliga fall tvingas vänta.
Men bortsett från dessa extremsituationer förmår våra landsting i huvudsak klara av en av sina huvuduppgifter: att rädda de liv som räddas kan. Det kan vara influensatider och gamlingar som ligger i tredubbla rader på akuten. Men ändå mäktar sjukvårdsorganisationen med att ta hand om människor med hjärtinfarkt, brutna ben och hjärnblödning.
Det är slitsamt, visst. Men det går, vilket det alltså inte gör bland landets polismyndigheter. När polisen inte ens åker på ett larm om skottlossning, som DN rapporterade om i måndags, kan man inte tala om ett olycksfall i arbetet. Då är haveri en mer adekvat term.
Det är inte så värst ofta den vanlige medborgaren ringer till polisen. Även det som för polisen är ett jämförelsevis lindrigt brott, som blottning jämfört med våldtäkt, kan det för den som ringer vara det mest skrämmande hon varit med om.
Det är för de flesta viktigt att bli tagen på allvar, att få bekräftat att det faktiskt är ett brott man utsatts för (och inte något man får finna sig i om man är kvinna och rör sig ute efter mörkrets inbrott) och att få berätta om vad som hände och känslorna kring det.
Sådant är viktigt även om ingen gärningsman kan gripas och även om förundersökningen läggs ned. Eller kanske särskilt viktigt just då. En polisbil som aldrig kommer handlar om mer än att brottet sannolikt aldrig klaras upp.
Det handlar om tilltro till rättsväsendet, om en känsla av övergivenhet och om en svårighet att kunna bearbeta händelsen och därmed kunna lämna den bakom sig.
Något man med säkerhet kan säga om polisens problem är att det inte är en resursfråga. Trots tusentals nya poliser minskar andelen personuppklarade brott. I vilken annan verksamhet, i vilket annat land, hade en myndighetschef som presterade sämre resultat trots ökade resurser fått sitta kvar?
Sjukvården kan aldrig ta nödvändiga pengar från akutvården och lägga på tveksam prevention. Det går inte att säga att nu får alla hjärtinfarktpatienter dö för att vi ska åka runt i skolorna och prata om värdet av bra kost och motion.
Men inom polisen är det just så det fungerar. Ingen tycks bry sig om att skilja på huvudsak och bisak. Inte heller på vad som fungerar och inte.
På förmiddagen, dagen före midsommarafton i år, stod polisen på Norr Mälarstrand i Stockholm och kontrollerade rattonykterhet. Man behöver inte vara kriminolog för att lista ut att utdelningen sannolikt hade blivit bättre om man väntat ett halvt, ett helt eller två dygn och dessutom valt att ställa sig vid in- respektive utfarterna. Men vid midsommar vill kanske polisen själv vara ledig och då får man väl ta kontrollerna inte när människor kör rattfulla, utan när det finns poliser i tjänst.
Ungefär som anekdoten om mannen som letade efter nycklarna under gatlyktan. Inte för att det var där han tappat dem, utan för att det var där det lyste.
Slutsatsen denna gång, liksom många gånger tidigare, måste vara att för det första tillsätta en haverikommission. Så stort, genomgripande och långvarigt är polisens förfall.
För det andra att inte utöka kåren med så mycket som en enda konstapel till innan medborgarna har fått en rimlig förklaring till varför de som redan finns bara tycks prestera sämre och sämre, trots ny teknik.
Och för det tredje att sluta se mellan fingrarna på polischefer som inte klarar av sitt jobb.