Socialdemokraterna tappar storstadsväljare för att partiet inte förstår deras problem. Opinionssiffrorna är en naturlig följd av en rödgrön politik som bromsar tillväxt.
Alliansen har enligt den senaste DN/Synovatemätningen tagit en klar ledning på upploppet i valrörelsen. En av förklaringarna är det växandet gapet mellan blocken i storstadskommunerna: 60 procent för de borgerliga, 35 för de rödgröna. Man får vara försiktig med delsiffror för olika landsdelar, eftersom urvalet är mindre, men andra undersökningar visar samma trend.
Dagens Samhälle, Sveriges Kommuner och landstings tidning, har experimenterat fram en karta där man räknat med de senaste Sifosiffrorna och gett länen storlek efter folkmängd i stället för yta. Resultatet är stor dominans för alliansen i söder, blandade styren i resten av landet – och ett ynka litet rött hörn uppe i norr med vänstermajoritet.
Sitg-Björn Ljunggren, statsvetare och socialdemokrat, beskriver bilden: ”Moderaterna har kopplat greppet om Tillväxt-Sverige medan Socialdemokraterna sitter med Eländes-Sverige.”
Något måste det bero på.
Sverige har höga mål om att jämna ut skillnaderna i olika delar av landet. Men det är svårt att göra Stockholm av Norrlands inland. Även kommuner i norr som försöker satsa på ekonomisk tillväxt tvingas ofta inse att antalet företag och människor inte räcker till.
Lösningen är dock inte att bestraffa det Sverige som växer. Går det bra för Stockholm, Göteborg och Malmö är det bra också för övriga landet, eftersom det skapar resurser som kan spridas.
Stor-Stockholm har storlek nog för framgång, Västra Götaland har landets starkaste industrier, Skåne har samarbetet runt Öresund. Detta är inget som går att ta för givet. Storstadsregionerna behöver ett gott företagsklimat där många kan samarbeta och konkurrera för att hitta nya produkter och tjänster.
Förutsättningen är en rörlig arbetsmarknad, vilket i sin tur kräver fungerande kommunikationer – både vägar och spår – och tillgång på bostäder. Med en bättre integration av invandrare kunde fler människor tillåtas göra nytta.
På samtliga punkter som är viktiga för storstäderna sitter Socialdemokraterna, liksom Vänstern, fast i en svunnen tid. Miljöpartiets politik attraherar en viss typ av storstadsväljare, men går ofta på tvärs mot kamraternas linje.
De socialdemokratiska regeringarna kunde alltid klämma åt nollåttorna lite till, eftersom de räknade med att det gav fler väljare ute i landet än som försvann i Stockholm. Skattesystemet utformades därefter. Och den kommunala skatteutjämningen blev en ständigt större börda på tillväxten i storstäderna.
I årets valrörelse återkommer problematiken. De rödgröna skattehöjningarna lassas ensidigt över på storstadsborna. De populära hushållsnära tjänsterna ska bort till förmån för Socialdemokraternas butler i tunnelbanan.
Valfrihet i vård och omsorg är sannolikt mer intressant i en storstad än i en liten Norrlandskommun. Men S skruvar sin politik efter vad som passar i Åsele i stället för i Stockholm, och har som dogm att allt måste vara lika överallt. När de säger att även storstadsbor gillar bra förskolor och äldreomsorg har de naturligtvis rätt, men väljarna ser inte att deras förslag skulle ge mer kvalitet för skattepengen.
Miljöpartiet sätter andra hinder för tillväxten. Inget annat parti stoppar så många bostadsprojekt. Vägar ska inte byggas någonstans, särskilt inte runt storstäderna. MP:s motstånd mot Förbifarten ger röster, men kostar S minst lika många.
Lokala faktorer finns. Muthärvan i Göteborg kan spela roll, liksom att S-tungviktaren Göran Johansson gått i pension. Vanligtvis överskuggas dock det lokala av rikspolitiken. Och den uppskattas inte av storstadsväljarna.