Både regeringens och de rödgrönas företrädare ägnar sig gärna åt sifferexercis. Stundvis är det svårt att skilja alternativen åt. En blick i backspegeln hjälper.
Almedalsveckan är i år i mångt och mycket en övning i utstörning. Den rödgröna dagen konkurrerade med Centerpartiets dag. Alliansen valde att i går – på Socialdemokraternas dag – manifestera i partiledaruppställning.
För varje utspel kommer ett desarmerande motutspel på samma tema. Att partierna stör ut varandra på det viset är ingen sympatisk strategi. Men att politiken får sådana inslag är sannolikt ofrånkomligt. Främst bör gårdagens utspel från alliansregeringen bedömas efter sitt innehåll. Först avlades löften om 3 extramiljarder till kommunerna under kommande år, som ett led i att dämpa konjunkturens effekter. Ett bidrag som ska adderas till den permanenta höjningen av statsbidraget på 5 miljarder. Oppositionen lät förstås förstå att alliansens miljarder var för få och kommer för sent. Vad annat fanns att säga? Med ett löfte om att vid varje givet läge avsätta 12 miljarder kronor mer än alliansen är utrymmet för nyanserad kritik mycket litet.
Samtidigt illustrerar detta ett generellt problem i valrörelsen: den är svårbegriplig. Ofta övergår valretoriken i en övning om siffror hit och siffror dit – vem som ger mest och bäst, och hur sakernas tillstånd bäst ska beräknas. Partierna har intresse av att skilja sig åt, men inte så mycket att det blir besvärande. Alliansen vill framstå som ansvarsfull – men känslig för kommunernas behov. Oppositionen som generös – men inte besinningslös. Därefter levererades löften om skolpolitik, och detta i mer konkret form. Huvudförslaget är en utbyggnad av lärlingsutbildningarna. Men det är en del i ett större batteri med fler nationella prov, satsningar på matematik och på komvux. Politiken är, i både ande och detalj, präglat av Folkpartiledaren Jan Björklund.
Principen är att utbildningsverksamheten förläggs yrkesnära, att det som elever tidigare lärt i skolan i stället ska läras ut i arbetsplatsmiljö. Modellen har sina fördelar. Det renderar en starkare koppling mellan skola och yrkesliv och är, vilket allianspartiledarna gärna påminner om, en del i att förstärka arbetslinjen. Det är också att visa handlingskraft i en av valets dominerande frågor – ungdomsarbetslösheten. Men modellen har också nackdelar. Skolgången bör inte delas in i parallella stuprör, där den som gjort sitt val i unga år har små möjligheter att senare byta bildningsbana.
Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag sade på ett av gårdagens seminarier att politik är en otacksam sport, att alliansen inte blir återvald på sina resultat utan på sina planer för framtiden. Det stämmer säkert delvis. Samtidigt kan det vara viktigt att dra sig till minnes vad som faktiskt åstadkommits under mandatperioden. Särskilt nu, när valrörelsen är så sifferspäckad och i somligt befriad från visioner. Skulle Socialdemokraterna ha behållit makten 2006 hade sannolikt mycket av det som i dag är verklighet – som jobbskatteavdrag och skolreformer – inte ha blivit av.
Den aspekten är lätt att glömma bort, särskilt sedan det rödgröna blocket accepterat delar av den politik som förts under mandatperioden. Budgetutrymmen förändras. Satsningar varierar i storlek från år till år. Det finns anledning att ta ett kliv tillbaka och betrakta vad som uträttats. Och fråga sig: Ska Sverige fortsätta i tangentens riktning? Eller byta spår? Det är viktigt att inte låta sig förblindas av siffror och detaljer. Valet i höst är ett ideologiskt val.