Anders Borg är en finansminister av socialdemokratisk typ. Det skapar problem för utmanaren Thomas Östros som i gårdagens budgetdebatt visade bristande respekt för sina åhörare.
Det var inte Gunnar Sträng eller finansminister Göran Persson som inledde gårdagens riksdagsdebatt om regeringens vårbudget. Men bortsett från hästsvansen och ringen i örat var det mycket hos Anders Borg som påminde om svunna tiders socialdemokratiska finansministrar.
Anders Borg har lyckats skaffa sig en starkare ställning än vad någon borgerlig finans-, budget- eller ekonomiminister före honom har haft. Likheten med tidigare socialdemokratiska finansministrar handlar dessutom inte bara om förmågan att hävda finansdepartementets perspektiv. Även när Anders Borg talar om politikens mål och medel finns beröringspunkter.
Krisen innebär påfrestningar på sammanhållningen, framhöll Borg i riksdagsdebatten. För att hålla ihop samhället har regeringen tre försvarslinjer. För det första arbetslinjen: sysselsättningen måste öka och arbetslösheten pressas ned. För det andra en satsning på kunskaper. För det tredje ett värnande av välfärdens kärna.
Borg avslutande med att tala om hotet: en ansvarslös opposition som inte förstår vad som är grunden för de goda statsfinanserna och lägger förslag som hotar jobben.
Thomas Östros svar på Anders Borgs anförande handlade till stora delar om samma sak. Även han talade om sunda statsfinanser, arbetslinjen, satsningar på kunskaper och värnande av välfärdens kärna. Det fanns framför allt en skillnad: verklighetsbilden.
Medan Borg framhöll Sveriges unikt starka finanser och hur dessa bidragit till att vi klarat oss bättre genom den globala krisen än andra länder, pekade Östros på den höga arbetslösheten. De borgerliga gick till val på att minska arbetslösheten och utanförskapet. Men i dag har Sverige högre arbetslöshet än Tyskland och Belgien, som brukar ligga på en högre nivå.
Detta är två perspektiv på samma verklighet. Frågan är inte vem som har rätt, utan vem som är mest trovärdig. Arbetslösheten når enligt regeringens egen prognos 9,2 procent i år. Det är naturligtvis inte vad de borgerliga ställde i utsikt inför valet 2006. Men finanskrisen har förskjutit referenspunkten.
Den relevanta jämförelsen är i dag inte hur läget var för fyra år sedan utan hur andra länder har hanterat krisen. En minst lika relevant men mer hypotetisk och svårbesvarad fråga är vad en annan politik i Sverige hade fått för effekter.
Thomas Östros starkaste argument i den striden är att socialdemokraterna lämnade efter sig starka statsfinanser när de förlorade makten 2006. De har en bevisad förmåga och kan ta åt sig en del av äran för att Sverige stod så väl rustat när finanskrisen bröt ut hösten 2008.
Men även Borg kan i dag visa på resultat. Han stod emot kraven från oppositionen på en mer expansiv politik under åren före krisen. Det är inte bara hans förtjänst att Sverige nu går ur krisen med ett betydligt större ekonomisktpolitiskt handlingsutrymme än jämförbara länder.
Att han spelat en central roll och i viktiga avseenden haft mer rätt än sina kritiker går däremot inte att förneka.
Inte ens Thomas Östros själv kan tro att Borgs fasta grepp om finanserna varit betydelselöst. Oförmågan att säga något gott om hur finansministern värnat de offentliga finanserna var därför inte bara ogin. Genom att glida förbi finanskrisen som om den var närmast betydelselös visade Östros också sina åhörare bristande respekt.
Visst finns det politiska skillnader mellan regeringen och vänsteralliansen, inte minst i synen på a-kassan och skattepolitiken. Men att retuschera bort krisen är att tömma debatten på mening.
DN 16/4 2010