Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Strategi utan stringens

Foto: Roger Turesson

DN 9/1 2017. Den som väntar känner ofta att det dröjer för länge. Statsminister Stefan Löfven lovade redan för två år sedan att ta fram en nationell säkerhetsstrategi, men på söndagen kunde han till slut presentera den på Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen. Frågan är vad det var som tog så lång tid.

Löfven sa själv att det handlade om ett ramverk, inte om en åtgärdskatalog. Nyttan med en kortfattad uppräkning av självklarheter och abstraktioner är dock inte alldeles uppenbar. Vem som helst kan identifiera ett antal områden där moderna samhällen är sårbara, det har gjorts många gånger och inte bara i Sverige. Regeringen har till stora delar uppfunnit hjulet på nytt.

Läs även: Löfven öppnar för mer pengar till försvaret

Varje nation måste vara klar över sina nationella intressen, som statsministern mycket riktigt sa. Men ingen blir klokare av att få reda på att statens viktigaste uppgift är att värna Sveriges fred, frihet och säkerhet.

Strategin innehåller åtta punkter. Den första handlar om militära hot, och Löfven är tydlig med att Sverige har anledning att akta sig för Ryssland. Det säkerhetspolitiska läget har försämrats, och den olagliga annekteringen av Krim pekas ut som huvudorsaken. I Sälen talade statsministern också om de ryska provokationerna i Östersjö-regionen.

Därutöver ordas det om att se säkerhetspolitik i ett bredare perspektiv. Till dagens utmaningar hör också cyberattacker och desinformation, terrorism, grov organiserad brottslighet, hållbara energisystem, sårbar infrastruktur, antibiotikaresistenta bakterier och globala klimatförändringar.

När detta ska följas upp, som Löfven lovade göra, riskerar svaren att bli lika oprecisa som frågorna.

Att dessa områden rymmer allvarliga hot finns det ingen anledning att ifrågasätta. Men strategin gör inga val eller prioriteringar, utan blir mest en samling plattityder om att allt möjligt är viktigt. När detta ska följas upp, som Löfven lovade göra, riskerar svaren att bli lika oprecisa som frågorna.

Det enda hållfasta är att regeringen vill ändra lagen så att kommuner som Gotland och Karlshamn inte ska kunna leka med tanken att hyra ut hamnar inför ryska gasledningsbyggen. Bristen på konkretion har gjort att den borgerliga oppositionen inte har varit särskilt sugen på att delta i arbetet. Vad som kallas för strategi tenderar att späda ut den betoning som faktiskt borde göras på att möta de militära hoten, för det är där Sverige ligger efter.

Händelsevis är det just på den punkten som regeringen nu har all möda i världen att värja sig.

Utan tvekan tog det lång tid för många att inse allvaret i utvecklingen i Ryssland. Kriget i Georgien borde ha varit en tillräcklig varningssignal, men det militära angreppet på Ukraina förändrade bilden i grunden. Moskva och Vladimir Putin respekterar inte den säkerhetsordning som har gällt i Europa sedan andra världskriget, att gränser inte ändras med våld. Detta oroar självklart Baltikum, och alla länder i den ryska omgivningen.

Därtill har USA fått en oberäknelig president i Donald Trump, som har antytt att Natos kollektiva försvars-garantier inte längre är heliga. EU har drabbats av finanskris och flyktingkris, och i somras dråpslaget att britterna röstade för att lämna unionen. Syrien och stora delar av Mellanöstern är en brandhärd nära gränsen till Europa. Allt sammantaget ger en hög grad av osäkerhet i vår omvärld.

Uppgörelsen från 2015 mellan den rödgröna regeringen, Moderaterna, Centern och KD gav 10 miljarder kronor mer till försvaret under fem år. Det var ett välkommet med ack så otillräckligt tillskott. ÖB hade begärt det dubbla för att kunna utföra den beställning politikerna hade kommit med. Och försvarsutgifternas andel av BNP ligger kvar runt 1 procent.

De borgerliga partierna drar slutsatsen att mer resurser måste tillföras, och det raskt. Liberalerna, som från början stått utanför uppgörelsen, vill se en snabb upprustning. Och Natos mål på 2 procent av BNP är synnerligen rimligt även för Sverige på några års sikt.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har upprepade gånger sagt att han inte tänker delta i budgivning. Socialdemokraterna vill absolut inte prata om kronor, för de ska sannolikt användas till annat i höstens valårsbudget.

Stefan Löfven sa också i Sälen att partierna bör strida om skola och skatter men samarbeta om landets säkerhet. Det kan låta logiskt, men också som ett försök att tysta ned debatten om försvarets pengar. Enighet skulle ju kunna bildas kring nödvändig upprustning. Annars blir den nationella säkerheten därefter.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.