Globaliseringen, EU-medlemskapet, IT och mediernas uppdrivning av tempot har radikalt förändrat villkoren för arbetet i Rosenbad. Ministrar, statssekreterare, politiskt sakkunniga och i allt större utsträckning även tjänstemännen tvingas lägga sin kraft och energi på att reagera på händelser i omvärlden i stället för att driva politiken framåt.
 

Re(a)gerandet tar sig ofta formen av utspel i syfte att stilla en upprörd opinion. Det allt högre tempot, med ständiga opinionsmätningar, ökade krav på tillgänglighet och hantering av medierna har gjort att landets ledning – oavsett partifärg – prioriterar att framstå som handlingskraftig framför att sköta den egentliga uppgiften: att ”styra riket”, som det koncist formuleras i regeringsformen.
 

Sanningen är att statsmakten förfaller. Förvaltningen underfinansieras varje år i förhållande till löneutvecklingen. Kostnader för omorganisationer och omlokaliseringar tas regelmässigt från den reguljära verksamhetens budget. Samtidigt åläggs de offentliga myndigheterna ständigt nya och spretande uppgifter, utvärderingar och organisationsförändringar av politiker som vill visa handlingskraft.
 

En genomtänkt styrningsstrategi saknas dock – vilket gång på gång påtalats av flera tunga namn och instanser som Mats Svegfors ansvarskommitté, Sten Heckschers styrutredning och Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg.
 

Politikerna smiter från sitt ansvar. Som Svegfors påpekat blir det upp till tjänstemännen att göra prioriteringarna när förvaltningens uppgifter mångfaldigas samtidigt som resurserna krymper. Den ofta oklara och vittsyftande målstyrningen av byråkratin har också bidragit till utvecklingen. De utvärderingar som görs utgår ofta från konstlade mål, och liksom många statliga utredningar följs de aldrig upp när de väl satts på pränt.
 

Regeringen borde börja med att se över sin egen stabsorganisation. Regeringskansliet behöver kunna ta ett starkare grepp kring långsiktiga och för landet strategiskt viktiga frågor, som socialförsäkringar, skatter och utbildning. Det är inte rimligt att stora och viktiga reformer begravs i rutinuppgifter och politiska utspel i diverse detaljfrågor. Den föga upphetsande men ändå viktiga regionindelningen har exempelvis utretts i ett halvsekel utan något definitivt beslut.
 

Alliansens ambition att bryta politiseringen av utnämningsmakten har varit ett steg i rätt riktning. Ett naturligt nästa steg borde vara att åter göra statssekreterarna till professionella myndighetschefer utan politisk koppling. Det skulle stärka kontinuiteten, styrkan och förtroendet för departementen.
 

Det finns även anledning att se över sektorsindelningen och stuprörstänkandet inom kansliet, som i dag ofta förhind-rar att en övergripande strategi för att hantera olika problem kommer till stånd.
 

Om politikens professionalisering har bidragit till statsmaktens förfall – genom att göra kortsiktig populism förklädd till pr till något slags överideologi – så skulle en återprofessionalisering av förvaltningen kunna vara en del av räddningen.
 

Svensk statsförvaltning behöver fler rådgivare av samma kaliber som Svegfors och Wetterberg. Med bättre kompetens, fastare ledarskap och fler karriärbanor i Rosenbad skulle både effektiviteten och demokratin stärkas. Ministern kan alltid sparka en Sir Humphrey som missköter sig. I dag har i stället makten tappats bort och Sverige driver delvis för vinden – utan vare sig någon Humphrey eller minister som förmår se bortom nästa pressträff.