Påskhelgen blev blodig i Syrien. Assad-regimen kan dessvärre göra nästan vad som helst utan några egentliga risker utifrån. Men det finns gränser.
De fem veckor långa oroligheterna i Syrien eskalerade under helgen. Fredagens och lördagens demonstrationer resulterade enligt samstämmiga medieuppgifter i över hundra döda.
På måndagen höjde Assad-regimen insatsen ytterligare. I staden Dara, liksom i flera andra städer, rullade stridsvagnar in. Vittnen berättar hur regeringsstyrkorna sköt urskillingslöst mot allt och alla. Krypskyttar på taken såg till att döda och skadade på gatorna inte blev hämtade av ambulans eller medborgare.
Samma dag stängdes gränsen mot Jordanien. För regimen handlar det om att hålla fast vid berättelsen om att motståndet kommer utifrån. Det är det politiska beskedet till syrierna. Men för befolkningen i gränsstaden Dara och däromkring finns onekligen ytterligare en dimension. De är fångade mellan en stängd gräns och skjutande regeringsstyrkor. Nödutgången har bommats igen. Också det ett politiskt besked så gott som något.
President Bashar Assad har bekänt färg. Och det blev tyvärr inte den färg som omvärlden under ett decennium hoppats på. Bashar Assad sågs länge som den något motvillige, men kanske i grunden någorlunda gode, presidenten. Han var den lågmälde sonen som utbildade sig till ögonläkare i Storbritannien medan den hårdföre – och därmed mer lämpade – brodern Basil förbereddes för att ta över efter fadern Hafez Assad. Men den tilltänkta kronprinsen omkom i en bilolycka innan något maktbyte skett. Lotten föll därmed på Bashar. Och världen började hoppas igen. På reformer, på demokratisering, på återupptagna fredssamtal med Israel och på att stödet till Hamas och Hizbollah skulle strypas. Bashar Assad har inte infriat några av förväntningarna. I helgen har han visat att han – precis som sin pappa 1982 – inte drar sig för att skjuta blint och skarpt mot sitt eget folk.
Från flera håll formuleras nu krav på sanktioner mot Syrien. Inget fel i det – men heller inget som i nuläget kommer att hjälpa syrierna mer än möjligen symboliskt. Det värdet ska förvisso inte underskattas. Sanktioner är ett sätt för omvärlden att visa att vi ser vad som händer, att vi inte gillar det, samt att vi tyvärr inte har något mer konkret att göra åt det.
För just så dystert är läget. USA:s president Barack Obama var ovillig in i det sista att dra sitt strå till Libyen-stacken. Det var först när det moraliskt och mänskligt inte var anständigt att stå bredvid, som USA valde att ge sitt stöd till den internationella insatsen. Men reservationerna var flera. En var att insatsen skulle vara kortvarig. En annan att USA inte skulle leda den. Förbehållen är ur ett amerikanskt perspektiv begripliga. Om det är något Barack Obama inte behöver just nu så är det ytterligare ett krig som inte låter sig avslutas.
Det är ett av skälen till att Bashar Assad inte har så värst mycket att frukta utifrån – nästan oavsett vad han utsätter sin befolkning för. Ett annat är banden till Iran. Det som skulle kunna vara ett försvar för civila mot en skjutglad regim – som i Libyen – riskerar här att utvecklas till ett regionalt storkrig med flera av grannländerna inblandade.
Mitt i detta står individer av kött och blod som riskerar sina liv för att få del av den demokrati vi i väst så lojt tar för given. Mänskliga rättigheter har i FN:s tappning under många år närmast varit synonymt med nationalstaters rättigheter – även när den rätten använts för att förtrycka sitt eget folk. Beslutet att införa en flygförbudszon över Libyen när ett blodbad stod för dörren var ett besked – om än i elfte timmen – att civila och inte bara diktatorer har något att hämta i FN-skrapan.
Syrien är ännu inte där. Men om Assad fortsätter att gå i Khaddafis blodiga fotspår, eller om Iran blandar sig i striderna, kan omvärlden lika lite som i Libyen titta bort. Det politiska priset ska förstås vägas in. Men det ska vägas mot anständighet.