Våldsverkare vinner lättköpt uppmärksamhet genom att utnyttja idrotten. Politiker som skickar ut tvetydiga signaler kan inte friskriva sig från ansvar. Vem drabbas nästa gång?
Om ett land ska delta i internationellt idrottsutbyte, eller stå som värd för politiska, kulturella och vetenskapliga möten under exempelvis FN:s eller EU:s paraply, måste man också vara beredd att ta emot gäster som av olika skäl är mindre välkomna än andra.
Länder som inte vill leva upp till en så enkel och grundläggande princip har därmed valt att ställa sig utanför en internationell gemenskap. Varje land må ha rätt att vägra människor inresetillstånd av vilka godtyckliga skäl som helst, men man får då också acceptera konsekvenserna.
I skuggan av tennismatchen i Malmö har det blivit tydligt att även en del svenska politiker är beredda att ge upp den här grundläggande principen. Särskilt överraskande var att Ilmar Reepalu (S) ansåg att matchen inte skulle spelas. Som främste politiske företrädare för Malmö stad, som arbetat mycket aktivt för att få arrangera matchen, borde han ha avstått från att skicka ut så otydliga signaler. De kunde uppfattas som ett indirekt stöd till de grupper som framstod som ett hot inte bara mot tennismatchen utan också mot staden och dess invånare.
Anarkismen borde ha kostat Malmö tillräckligt redan, efter kravallerna vid Triangeln och i Rosengård.
Lika uppenbart är att de som genomför legala och högst respektabla politiska manifestationer måste inse risken för att utnyttjas av våldsverkare. Det framstår som obegripligt naivt att tro att de så kallade autonoma skulle respektera demonstrationsledningens vädjanden om en fredlig demonstration i Malmö. Att skylla på att ”medierna triggat i gång” våldsverkarna är inte heller rimligt. De tycks klara sig alldeles utmärkt på egen hand och behöver knappast triggas. Och dessutom: Vad skulle medierna ha gjort? Låtsats som om det inte skulle spelas någon tennismatch eller förtigit att det fanns hot om våld?
Nej, det enda rimliga är att de som i egenskap av politiker frivilligt tagit på sig ansvaret för att hävda en demokratisk samhällsordning är utomordentligt tydliga i sitt avståndstagande från det oprovocerade våldet. Detta så mycket mer som beslutet att demonstrera tillsammans med ”de autonoma” naturligtvis ledde till att det politiska syftet med aktionen kom helt i bakgrunden. Om man nu inte kunde eller ville hålla inkräktarna borta från demonstrationståget hade det varit bättre att upplösa mötet på Stortorget. Då hade opinionseffekten också kunnat bli mer positiv.
Alla stora idrottsevenemang innebär ett samarbete mellan idrotten och lokala arrangörer. Kommunerna tävlar om att få arrangera landskamper och mästerskap. Självklart måste alla berörda kunna lita på att en överenskommelse håller och att parterna är beredda att acceptera givna förutsättningar. Politiska markeringar och demonstrationer är en sak, men det är varken idrottsrörelsens eller kommunernas ansvar att föra svensk utrikespolitik.
Oklarheter skadar och öppnar ytor för dem som vill utnyttja idrottsarrangemang för att exponera sin våldsideologi och provocera rättssamhället. Det är verkligen ingen tillfällighet att politikens ytterlighetsgrupper försökt infiltrera idrotten i flera europeiska länder. Idrott och politik hör ihop, men kanske inte på det sätt som en del politiker tycks tro.