Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Svar som inget löser

Det brukar sägas att två kriterier ska vara uppfyllda för att folkomröstningar ska kunna motiveras. Det ena är att de är välavgränsade. Det andra att alternativen är klara. Man ska alltså veta vad man röstar för. Eller emot.

I Västerbotten hölls i söndags en folkomröstning. Frågeställningen löd: ”Vill du ge Västerbottens läns landsting i uppdrag att utforma ett åtgärdspaket för hela länet som innebär att Dorotea får vårdplatser med läkarjourskedja som 2011 och att Åsele får en stationerad ambulans?”

Det krävs rätt omfattande förkunskaper för att faktiskt veta vad man vid ett ”ja” röstar för. Var de pengar som ska användas för denna ”återställare” ska tas ifrån är helt höljt i dunkel. Om det är färre strålkanoner för cancersjuka, försämrad kollektivtrafik eller höjd landstingsskatt.

Historien kompliceras ytterligare av det faktum att alla inte är överens om att det ens är den fastslagna formuleringen man röstar om. Simone Granberg, som representerar det så kallade Doroteaupproret som med dryga 25.000 namnunderskrifter tvingat fram folkomröstningen, gör en annan tolkning av valet än landstingsrådet Peter Olofsson (S). I SVT:s ”Gomorron Sverige” (6/9) säger hon att västerbottningarna röstar om de neddragningar som drabbat hela länet. Däremot säger hon ingenting om hur landstinget i stället ska göra för att få plus och minus att gå ihop.

Folkomröstningar är rådgivande. Men den styrande majoriteten, bestående av Socialdemokraterna och Miljö­partiet, hade förbundit sig att riva upp beslutet om att lägga ned sjukstugan i Dorotea och dra in ambulansen i Åsele om mer än hälften av de röstberättigade skulle rösta för det alternativet.

Det slutgiltiga valresultatet väntas på onsdag. Men preliminära siffror visar på en jordskredsseger för ja-sidan: nästan nio av tio röstade mot nedläggningen, enligt Ekot och TT. Men valdeltagandet ser ut att landa på under 30 procent. Därmed är den styrande landstingsmajoriteten fri att låta det gamla beslutet ligga fast.

Men ur ett politiskt perspektiv sitter majoriteten kvar i samma rävsax. Nio av tio är en förkrossande majoritet. Och även om valdeltagandet var lågt totalt så var det desto högre i de direkt berörda kommunerna. Att köra över dem, utan att straffas i det kommande valet, torde vara i det närmaste politiskt omöjligt.

Nu vilar ett stort ansvar på oppositionen att inte hemfalla åt populism. Det är förstås hur lätt som helst att lova att en sjukstuga ska öppnas och en ambulans åter ska rulla i Åsele. Betydligt svårare är det att säga vad man i stället ska spara på.

Detta är baksidan av folkomröstningar. Det blir ryckigt och kortsiktigt. Ansvaret för helheten går förlorad.

Tänk om mer än 50 procent av väljarna hade sagt ja. Och att landstinget tvingats fatta ett annat besparings­beslut. Tänk om västerbottningarna därefter åter lyckats samla ihop tillräckligt många namnunderskrifter för att kräva en folkomröstning ...

Så där skulle det kunna hålla på. Vem ska man då ställa till svars för röda siffror eller för att delar av livsviktig verksamhet inte fungerar alls? Medborgarna? De som röstat? Eller politikerna?

Och vem tar i ett sådant läge ansvar för de svårast sjuka som inte har kraft att ordna upprop eller samla ihop namnunderskrifter? Vem tar ansvar för alla dementa, alla allvarligt psykiskt sjuka och alla barn med svåra funktionshinder som är för sjuka för att ockupera en offentlig inrättning?

Nej. Hela idén och valresultatet i Västerbotten visar att folkomröstningar sällan löser ett problem, utan att de i stället skapar nya.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.