Ordföranden i Sveriges muslimska råd bryter tystnaden. Men det hon säger stärker knappast tilltron till förmågan hos organisationen att bekämpa extrem islamism.
Efter att ha hållit sig borta i nästan tre veckor mötte ordföranden för Sveriges muslimska råd, Helena Benaouda, DN i en intervju i går. Där svarade hon på frågor om den terrormisstänkte svärsonen, och hur det kommer sig att hon för mindre än fyra veckor sedan sade sig inte ha kommit närmare muslimsk extremism än filmsnuttarna på Youtube.
Helena Benaouda talar om sig själv som ”aningslös”. Det behöver inte vara en orimlig etikett för att beskriva hållningen till en dotters och svärsons många märkliga förehavanden. Föräldrar-barn-relationen liknar ingen annan. Till kärleken och rollen som mamma hör att stå upp för sitt barn i alla väder.
Värre är Helena Benaoudas och det offentliga muslimska Sveriges mer allmänna ”aningslöshet” inför extrema krafter. Styrelsen för Sveriges muslimska råd uttalade i helgen sitt fortsatta stöd för sin ordförande – och därmed för förnekelsens linje.
Men att hävda att man aldrig stött på radikala element är inte hållbart i ett Sverige där Stockholmsmoskén för fem år sedan sålde kassetter med uppmaningar att döda judar, som beskrevs som ”bröder till apor och grisar”. Hotet från de radikala ska inte överdrivas, men det ska heller inte förnekas.
Förtroendet för Helena Benaouda är förbrukat, men frågan om svensk radikalisering är förstås större än både Benaouda och Sveriges muslimska råd. Det man skulle önska är nya företrädare som erkänner fenomenet och som funderar över vad man kan göra åt det. Att tala sanning är en första utgångspunkt för den som vill bli trodd.
Inom regeringskansliet funderar demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) som bäst på hur politisk och religiös extremism kan motverkas. För högerextremister finns redan Exit, en verksamhet av och för avhoppare, som får direkt ekonomiskt stöd av regeringen. Men någon motsvarighet för avhoppade jihadister finns inte.
Vidare efterlyses en nationell handlingsplan och en mer övergripande och generell medvetenhet inom skola, socialtjänst och polis om hur man identifierar ungdomar i riskzonen. Birgitta Ohlsson tror att en stor del av arbetet bäst sker lokalt – och det är säkert riktigt. Frågan är bara hur och med vem.
Det är för tidigt att säga vem som kan tänkas få pengar för att stödja eller bygga upp avhopparverksamhet, enligt departementet. Men kanske kan utrikesdepartementets dialoggrupp med muslimska företrädare, som nu håller på att avvecklas, vara behjälplig. Demokratiministern har planer på att ta över gruppen och ett första möte hölls i går. I skrivande stund är det oklart vad som kom ut av det.
Man får hoppas att personerna i denna eller en ny dialoggrupp har bättre känningar i det muslimska Sverige än de företrädare som hittills förekommit i den offentliga debatten. Att regeringens samtalspartner inte blundar för verkligheten, även när den är obehaglig.
Man får också hoppas att det inom gruppen finns en vilja att hjälpa människor som gått vilse i religionen, och att man inte förväxlar denna vilja att ställa till rätta med anklagelser om förekomsten av en kollektiv skuld.
Här finns nämligen ett annat tankespår som leder fel. Resonemanget lyder: eftersom det inte finns någon kollektiv skuld finns det heller inget kollektivt ansvar att göra något åt problemet. Men frånvaro av skuld leder inte automatiskt till en befrielse från ansvar.
Ett annat spörsmål är vem som ska initiera en verksamhet mot radikalisering. Går det ens att bygga en sådan uppifrån? Om inte – hur ser det ut på gräsrotsnivå? Finns intresset, viljan och förmågan?
De frågorna är inte för tidigt ställda. Det är bara svaren som dröjt.