Det är bra att Sverige fått en inspektion för socialförsäkringarna. Mindre bra att rapporterna är svårbegripliga.
I veckan presenterade den nya myndigheten Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, en rapport om effekterna av rehabiliteringskedjan. Enligt pressmeddelande har regeringens reformering av sjukförsäkringen lett till att fler börjar arbeta. De nya – och av oppositionen hårt kritiserade – tidsgränserna är det som drivit fram förändringen.
Expressen skriver i en ledare att siffrorna är glädjande och att reformen har nått sitt syfte och byggt en bro mellan sjukskrivning och arbete.
Aftonbladets politiska kommentator Lena Mellin kommer till en annan slutsats. De ändrade reglerna har lett till att sjukskrivningstiden minskat med mindre än en halv procent. Ett fiasko, summerar Mellin. Samma rapport – två vitt skilda slutsatser. Hur förklarar man det? Den som läser rapporten förstår. Ty den är till delar obegriplig för den utan högre utbildning i statistik. Därför blir den som ett slags matematisk pyttipanna som det går att plocka vad som helst ifrån.
Inspektionen för socialförsäkringen har en viktig uppgift. Det visar inte minst föregångaren, IFAU, Inspektionen för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, som genom årens lopp publicerat en rad självständiga rapporter som obarmhärtigt punkterat diverse politiska älsklingsidéer. Det är okej att politiker gör fel, att satsningar på arbetsmarknadspolitiska eller socialpolitiska åtgärder misslyckas. Men det är inte okej att de år efter år, decennium efter decennium, fortsätter att göra om samma misstag. Där behövs IFAU och IFS.
Men det bygger förstås på att rapporterna görs tillgängliga i mer än fysisk bemärkelse. Man måste också göra grundmaterialet så pass läsarvänligt att människor utanför forskargruppen förstår mer än sammanfattning och enstaka diagram.
Frågan är hur många som förstår avsnittet eller det tillhörande appendixet om metodval i ISF:s rapport om rehabiliteringskedjan. Där talas bland annat om ”Cox proportional hazard-modell”. Och om att ”effekten av reformen återges i interaktionstermens koefficient l (t). I skattningen tillämpas Breslow’s approximation.”
Att mäta förändrade sjukskrivningsmönster torde vara extra vanskligt i ett land som Sverige, där siffrorna även utan regelförändringar varierar extremt. Medan sjukskrivningskurvan i länder som exempelvis Tyskland ligger som ett lika rakt streck som EKG-kurvan hos en död, påminner Sveriges snarast om ett pågående hjärtflimmer. Att urskilja vad som är en direkt påverkan av ett förändrat system och vad som beror på annat, är inte lätt.
De rapporter och journalistiska granskningar om människor som nu, efter första januari, trillar ur systemet säger egentligen heller ingenting om rehabiliteringskedjan som modell. Många av dem som berörs av förändringarna har varit sjukskrivna under lång tid, ibland i decennier. Vissa menar att människor som varit borta ett par år från arbetsmarknaden närmast per automatik blir arbetsoförmögna, även om de inte var det från början.
Så vi kommer att behöva vänta på de siffror som inte rymmer lika många sjukförsäkringsskadade. Det kanske bästa måttet på att regeringens reform varit lyckad vore om framtidens sjuktal visade att ett av världens friskaste folk inte längre är mer sjukskrivet än människor i andra, jämförbara länder. Och att Sveriges sjukskrivningskurva inte hoppar upp och ned utan att det låter sig förklaras medicinskt.