Är det USA eller Barack Obama det är fel på? Svårigheterna med att genomföra sjukvårdsreformen har väckt debatt om det amerikanska politiska systemet.
Någon enighet om sjukvårdsreformen blev det inte när demokrater och republikaner konfererade i sju timmar i direktsänd teve från Washington i torsdags. År 2008 såg utgångsläget lovande ut med en demokratisk president i Vita huset och demokratisk majoritet både i representanthuset och senaten. Amerikanska folket tycktes också inställt på att denna segslitna fråga nu skulle lösas, även om det inte fanns någon enighet om hur det exakt skulle gå till. Det var nu eller aldrig.
För ögonblicket verkar ”aldrig” vara det mest sannolika alternativet. Förslaget har strandat i den komplicerade lagstiftningsprocessen i den amerikanska kongressen med olika förslag från senaten och representanthuset. Obama har inte lyckats överbrygga motsättningarna.
Dessutom förlorade demokraterna sin ”supermajoritet på 60 röster – vilket skulle ha omöjliggjort veto från minoriteten – när väljarna i Massachusetts överraskande valde att ersätta den avlidne senatorn Ted Kennedy med en republikan.
Misslyckandet med sjukvårdsreformen har gett upphov till debatt i USA om landets politiska system. En rad kommentatorer och debattörer har börjat tala om att USA är politiskt dysfunktionellt. Paul Krugman, Nobelprisbelönad amerikansk ekonom, har jämfört USA med sjuttonhundratalets Polen med sin ineffektiva adelsriksdag där varje representant hade vetorätt. För ett par veckor sedan meddelade den demokratiske senatorn Evan Bayh från Indiana att han skulle lämna senaten därför att det inte gick att få något uträttat där.
Problemet är att det är svårt att genomdriva stora förändringar på nationell nivå. Mycket makt ligger hos delstaterna. Ett omsorgsfullt konstruerat system av maktbalans mellan den exekutiva makten (presidenten), den lagstiftande makten (kongressen) och den dömande makten (högsta domstolen) hindrar snabba genomslag för folkviljan. Väljarnas röster väger extremt olika: en senator från en liten stat kan representera ett par hundratusen medborgare medan hans kollega från en folkrik stat kan företräda femton miljoner personer.
Tidskriften The Economist menar dock att det inte är systemet det är fel på utan Barack Obama som har misslyckats. Tidigare presidenter, från Roosevelt till Clinton och Bush, har samverkat över partigränserna för att vinna stöd för stora sociala reformprogram. Obamas problem är att han inte har kompromissat tillräckligt utan förlitat sig alltför mycket på demokraternas starka ställning i kongressen för att försöka få igenom en sjukvårdsreform som många väljare är skeptiska till.
Det ligger en del i det. Opinionsundersökningarna pekar på stor osäkerhet bland medborgarna. Många är för något slags reform men skeptiska till det liggande förslaget.
Men Obama har också ett svårare utgångsläge än många av sina företrädare. Den politiska kulturen i USA har polariserats. Tidigare presidenter har kunnat uppvakta ett stort antal kongressmän i den politiska mitten. Men den republikanska minoriteten är nu ovanligt enig i sitt motstånd mot Obama.
Samtidigt lider republikanerna av en identitetskris efter valförlusten 2008. Det finns ingen självklar framtida ledare och på högerkanten väller den populistiska Tea party-rörelsen fram. Det är kanske inte en kris för det amerikanska systemet. Men det innebär att Obama måste han använda sig en historiskt enastående skicklighet, både som taktiker och retoriker.
DN 27/2 2010