I decennier har Sverige pläderat för att FN:s säkerhetsråd är rätt forum för beslut om militära insatser. Men när FN till slut samlar sig mot Khaddafi ställer sig Sverige vid sidlinjen.
För en gångs skull tycks höger och vänster i svensk politik vara överens: de FN-sanktionerade insatserna mot Muammar Khaddafi är rättfärdiga. När en diktator är i färd med att massakrera sin egen befolkning har världssamfundet en skyldighet att ingripa. Till och med Lars Ohly (V), som brukar vara kallsinnig till militära interventioner, sade i går till Dagens eko att han stöder FN-beslutet från förra veckan. Rimligtvis betyder det också att han står bakom det angrepp som nu inletts.
Men samtidigt som de svenska partierna välkomnar handlingskraften i
FN:s säkerhetsråd har regeringen ännu inte tagit några egna steg för att resolutionen ska kunna efterlevas. Medan exempelvis Norge och Danmark snabbt ställt stridsflygplan till förfogande har Sverige valt att avvakta.
”Om Nato frågar om Sveriges hjälp kommer vi att ta ställning till den frågan”, säger utrikesminister Carl Bildt i ett uttalande.
Det är svårt att begripa den borgerliga regeringens självvalda läktarposition med tanke på att den i alla andra sammanhang predikar att Sverige ska vara aktivt internationellt och tillhöra kärnan i exempelvis Europasamarbetet.
Varför denna vänta-och-se-attityd när världen äntligen lyckats samla sig kring att förhindra ett blodbad? Det handlar inte om att rusa ut i krig utan om att understödja och ge legitimitet åt de insatser som redan satts i gång mot Muammar Khaddafi. Ju fler länder som aktivt erbjuder sig att hjälpa till, desto större förutsättningar att operationen kan nå politisk och militär framgång.
Ännu märkligare blir Sveriges hållning om man betänker att det är FN som gett klartecken. I decennier har svenska utrikesministrar efterlyst internationella insatser som har en tydlig folkrättslig inramning. FN har betraktats som heligare än påven. Så lyckas dess säkerhetsråd för ovanlighetens skull komma överens, utan att förlamas av stormakternas veton, och vad händer då? Sverige håller sig vid sidlinjen.
Det är inte första gången som vi agerar säkerhetspolitisk fripassagerare. För 20 år sedan uppstod en liknande situation när FN oväntat lyckades samla sig för att pressa tillbaka Saddam Hussein från Kuwait; ett beslut som låg i linje med svensk utrikespolitik. Men i stället för att ställa upp helhjärtat bakom FN intog Sverige en mjukare hållning än säkerhetsrådet. Vårt bidrag till FN-alliansen decimerades till ett fältsjukhus under brittiskt befäl, som placerades 60 mil från fronten.
Samma mönster gick sedan igen under massmördandet i Jugoslavien på 90-talet, då omvärlden efter en plågsamt lång passivitet beslöt sig för att ingripa. Sveriges dåvarande försvarsminister kunde tänka sig att skicka en bataljon, men enbart om den inte gavs ”stridande uppgifter”. De farliga uppdragen fick andra länder ta hand om.
Vad Sverige kan bidra med i ingripandet mot Khaddafi är oklart. Det handlar förmodligen om ett antal Jas-plan, transportflyg och helikoptrar, som enligt Försvarsmakten skulle kunna vara i operationsområdet inom tio dagar.
Men även om vårt militära bidrag är begränsat, och naturligtvis inte fäller avgörandet, så är det viktigt att Sverige är med och tar ansvar för viktiga FN-beslut. Vi håller oss inte undan i hopp om att andra ska lösa problemen åt oss. Vi tar själva de initiativ som krävs för att markera att vi är redo att ställa upp.
Att vänta-och-se är att lassa över det tunga jobbet på andra. Det är förvisso en lång svensk tradition, som går tillbaka till andra världskriget, men beteendet blir inte mer klädsamt för det.