Den omfattande muthärva som har rullats upp i Sveriges andra stad under det senaste halvåret har gett en ny innebörd åt begreppet ”Göteborgsandan”. Länge har det goda samarbetet mellan politiker, tjänstemän och företag i Sveriges andra stad framstått som ett skolexempel på hur en kommun kraftsamlar för att skapa nya framtidsmöjligheter.

Sjuttiotalets strukturkris drabbade det industriella Göteborg hårt. Men under de senaste decennierna har staden återuppfunnit sig själv som skandinaviskt evenemangscentrum med stora mässor, idrottsgalor, konserter och konferenser. Företag, föreningsliv och kommun har tillsammans ansträngt sig för att få besökare till staden att känna sig välkomna.

Bokmässan, Datamässan och Gothia Cup är bara några exempel på framgångarna. Göteborg har utvecklat en unik kapacitet att anordna stora arrangemang som på en gång är folkliga och professionella.

Men efter att statsåklagare Nils-Eric Schultz inlett en förundersökning om mutbrott efter avslöjanden i GT och ”Uppdrag granskning” har många börjat fråga sig om inte det goda samförståndet i Göteborg har ett alltför högt pris.

Främst rör det sig om kommunal upphandling av byggtjänster. Såväl inom idrottsförvaltningen som i kommunala bostadsföretag är tjänstemän misstänkta för att ha använt allmänna medel för att finansiera om- och tillbyggnader av sina privata hus.

Normalscenariot tycks ha varit att en tjänsteman utnyttjat de kontakter i byggbranschen han fått i egenskap av kommunal upphandlare. Hantverkare har omdirigerats till tjänstemännens hem och utfört tämligen omfattande jobb, men kostnaden har med hjälp av bluffakturor debiterats kommunala verksamheter och bolag. Inte minst upprörande är att medel för reparationer i allmännyttiga hyreshus tycks ha bekostat lyxiga ombyggnader i tjänstemännens villor.

Ett avslöjande i ”Uppdrag granskning” häromveckan satte också fokus på stadens energibolag. En projektledare som arbetade åt Göteborg Energi ska också ha tagit emot ersättningar av olika slag från en av företagets leverantörer, hävdades det. Men trots att en konsult påpekade detta jävsförhållande vidtogs inga andra åtgärder än att hon uppmanades att inte ha några kontakter med medierna.

På många sätt var kanske detta samtal – som finns inspelat på band – det obehagligaste inslaget i hela härvan. Dels därför att det sannolikt var ett ingrepp i meddelarfriheten, dels därför att den mjuka, lirkande ton som användes antydde en sluten kultur starkt inriktad på att till varje pris skydda sig själv från insyn.

Men även om det finns goda skäl för Göteborgs politiker att fundera på rötterna till denna korrupta praktik vore det fel att se det enbart som ett lokalt problem.

Den svenska samförståndsandan har nog alltid rymt en del tvivelaktiga inslag i form av ”starka män” i kommunerna som haft nära relationer till bygdens företagare, inte minst inom byggsektorn.

Men då har det handlat mer om politisk byteshandel som rent teoretiskt sett kanske har gynnat medborgarna. Det som muthärvan i Göteborg avslöjar är en ny dimension: korrupta tjänstemän och chefer som antingen ser mellan fingrarna eller försöker dölja missförhållandena.

Avknoppningar, privatiseringar och ökad kommunal upphandling har skapat nya gråzoner där tjänstemän kan frestas att missbruka sin ställning. Denna nya värld kräver en skärpt vaksamhet mot korruption på alla nivåer. Och en tydlig insikt om anställdas rätt att agera
”whistle-blowers” utan risk för repressalier och hot.