I formell mening har han naturligtvis rätt, men statsministern underskattar de praktiska och politiska följderna av EU:s laddade och nu avslutade toppmöte.
Med Tyskland och Frankrike i spetsen har euroländerna lämnat Storbritannien och alla som inte vill vara med bakom sig. Syftet är i första hand att rädda den gemensamma valutan.
Förtroendet för euron ska stärkas genom konstitutionellt bindande regler för budgetdisciplin, fördjupat ekonomiskt samarbete och tydligare regler för hur och när euroländer i djup kris ska kunna få hjälp av övriga.
Under presskonferenserna i går verkade Merkel och Sarkozy nöjda och glada. Men de beslut som fattats handlar i första hand om förändringar på längre sikt. Bristen på akuta åtgärder är fortfarande besvärande. Och det återstår en lång rad besvärliga frågor innan avtalet blir verklighet.
Kan Irland gå med på allt detta utan att hålla folkomröstning? Kommer Finland att acceptera att vetorätten tas bort för beslut om utbetalningar av nya krislån?
Länder utanför euron måste också ta ställning. Fem stater har redan anmält intresse för att vara med: Bulgarien, Lettland, Litauen, Polen och Rumänien.
Tjeckien funderar. Danmark också. Enbart Storbritannien har gjort fullkomligt klart att landet kommer att stå utanför den nya europakten.
Så vad ska Sverige göra?
Den dramatiska sväng som utvecklingen i Europa har tagit under de senaste dagarna kommer utan tvivel att påverka vårt land i allra högsta grad.
Allvarligast vore om den fria rörligheten på den inre marknaden påverkas. Om eurozonen inför gemensamma skatter och regler på arbetsmarknaden så kan det leda till nya handelshinder för svenska företag i Europa.
Men det tätare eurosamarbetet kommer inte enbart att påverka den ekonomiska politiken och valutan.
Euroländerna ska också träffas oftare och mer regelbundet vid särskilda, månatliga toppmöten.
Vid dessa tillfällen kommer de naturligtvis att diskutera till exempel klimatfrågan, den arabiska vårens utveckling eller den fortsatta utvidgningen av EU.
Om alla länder som har eller vill införa euron deltar vid dessa möten är det inte svårt att begripa vad som kommer att hända med de få som står utanför.
Även om det också i framtiden arrangeras pliktskyldiga möten för alla kommer politiken att ha bestämts i förväg.
EU finns kvar, men risken är att unionen alltmer liknar ett skalbolag som tömts på innehåll.
Därför är det olyckligt att Socialdemokraterna redan avfärdat allt tal om svensk anslutning till den nya europakten.
Partiet anser att det skulle innebära alltför stort ingrepp i det nationella självbestämmandet och har därmed i praktiken avgjort frågan.
Sveriges förhållande till EU har av tradition beslutats i brett samförstånd över den politiska blockgränsen. Så bör det vara också i framtiden.
Att svenska folket så tydligt sade nej till euron i folkomröstningen 2003 måste förstås också vägas in. Ändå är det för tidigt att avfärda tanken på svenskt deltagande i den nya europakten.
Mycket är fortfarande oklart, men det politiska priset för att stå utanför kan bli orimligt högt.
Den gångna veckans toppmöte kommer säkert att hamna i historieböckerna. Frågan är dock om det som hänt markerar slutet på euron – eller början på en politiskt mer sammansvetsad europeisk kontinent.
I vilket fall handlar det om Sveriges relation med övriga Europa, och det behövs en fortsatt fast förbindelse.