Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Sverige passivt när EU:s framtid avgörs

Nästan ensam.
Nästan ensam. Foto: Roger Turesson

DN 9/3 2017. Svensk prestige satsas på att arrangera ett "socialt EU-toppmöte" senare i år. Har Sverige verkligen inget att bidra med i den stora europeiska frågan?

Den som är ordförande för Europeiska rådet har ett fint uppdrag. Han eller hon skänker – under normala omständigheter – också strålglans åt sitt hemland. Polens regering ser det dock inte så. Inför torsdagens EU-toppmöte har den gjort uppror och försökt sparka Donald Tusk, tidigare premiärminister, från hans ordförandejobb i Bryssel.

EU befinner sig inte heller i något normalläge. Polens uppträdande är i sig ett uttryck för söndringen. Sedan det nationalistiska partiet Lag och rättvisa tog makten för drygt ett år sedan rör sig landet från sin status som klassens ljus till en sfär av nya, Brysseltrotsiga medlemmar. Regeringen ligger i ordkrig med både EU-kommissionen och sin opposition, dit Tusk räknas.

Brexit hänger också som ett regnigt moln över toppmötet. Innan månadsskiftet kommer den brittiska regeringen att aktivera fördragets artikel 50 och formellt begära utträde. Det sker strax innan ödesvalet i Frankrike. Marine Le Pen kampanjar för att landet ska gå britternas väg.

Samtidigt dröjer sig hotet kvar om en ny flyktingkris på Medelhavet. Såren från 2015 vill inte läka. Ekonomiska och politiska spänningar inom euroområdet har dessutom aldrig lösts, lika lite som Greklands framtid har säkrats. EU-skeptiska partier har fortsatt att stiga i opinionsmätningarna.

För att göra det hela ännu värre har president Trump, genom att vända sig bort från Nato och EU, rubbat grunden för den 70-åriga europeiska freden.

Det är mest i Warszawa som man ogillar en pragmatisk polack, så Donald Tusk lär sitta kvar. Men EU:s framtid är osäkrare. Hur ser den ut? Finns en väg ur den existentiella återvändsgränd som unionen tycker sig ha hamnat i?

Vad är poängen med ett europeiskt FBI om bara Portugal, Finland och Rumänien ingår? 

EU-kommissionen tecknade nyligen en bild av vad den ser som alternativen. Tanken är att medlemsländerna ska ha hunnit begrunda strategierna innan regeringscheferna möts senare i mars och firar Romfördragets 60-årsdag.

Den så kallade vitboken är också påtagligt mörk. EU-kommissionen beskriver en kontinent på dekis. Här finns såväl hårda inre motsättningar som en snabbt åldrande befolkning. Europas inflytande i världen krymper. Jean-Claude Juncker, kommissionens överhuvud, kan inte klandras för brist på krismedvetande.

Han vill komma bort från frågan om "mer" eller "mindre" EU. Därför tecknas fem scenarier i stället för två. Resultatet är alltså snäppet mer nyanserat än de mest förenklade inläggen om vad som krävs för att unionen ska överleva.

Den idé som Tysklands Angela Merkel föredrar, i sällskap med andra stora länders regeringar, är att förstärka tendenserna till ett EU som kör framåt i parallella spår.

Det finns redan ett slags EU à la carte. Valutasamarbetet gäller ju inte alla. Exempelvis Irland står, till skillnad från Sverige, utanför Schengen men använder euron. Danmark står med ena benet inuti valutaunionen men har undantag på flera områden.

EU-kommissionen beskriver en framtid där koalitioner av medlemsländer fördjupar samarbetet på områden som passar dem. Några kan gå samman och bekämpa skatteflykt. Andra länder kan samarbeta mer i försvarsfrågor. Ytterligare ett annat gäng skulle kunna bygga ett slags europeiskt FBI, som medlemmar kan ansluta sig till.

Bland annat Finland har knorrat. Förlorar inte EU sin själ om det fullt ut ger sig hän åt detta bufféupplägg?

Jo, förmodligen. Om Europa bejakar sina centrifugala krafter kommer vi naturligtvis att delas. Poängen med många samarbeten – vare sig det gäller skatterna eller miljön – är att samordna alla. Vad är behållningen med ett europeiskt FBI om bara Portugal, Finland och Rumänien ingår? Viktiga värden går förlorade när unionens direktiv blir ett nystan av skiftande regler och förbindelser. Dessutom är det sannolikt att mindre länder förlorar inflytande i ett EU med parallella spår.

Men något genialt alternativ tonar inte fram i EU-kommissionens förslag. Ett mått av önsketänkande märks i alla de idéer som lagts fram. Trots att Bryssel säger sig vilja komma bort från den binära världen – mer eller mindre EU? – framställs valmöjligheterna ändå i dessa termer. Kanske gör unionen fel saker, snarare än för mycket eller för lite.

Hittills har Stefan Löfven och hans ministrar varit passiva i debatten om EU:s framtid. Svensk prestige satsas i stället på att arrangera ett "socialt toppmöte" senare i år. Det är socialdemokratisk navelskådning. Har Sverige verkligen inget att bidra med i den stora europeiska frågan?

DN Ledare. 9 mars 2017

Läs fler artiklar. Till DN:s ledarsida

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.