Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Syrizas plan en ny tragedi

Europa borde ha haft mer tålamod, men den grekiska krisen är hemlagad. Vänsterpopulism är ingen lösning.

Det är en vanlig uppfattning i Grekland att allt ont beror på de brutala och orättvisa åtstramningskraven från trojkan (EU, ECB och IMF). Tron verkar delas av så många att vänsterpopulistiska Syriza vinner söndagens val och tar hand om regeringen.

Även om ekonomin växer igen har den krympt med en fjärdedel sedan 2009. Arbetslösheten är skyhög, reallönerna har rasat. Men det var inte trojkan som startade krisen.

Efter militärjuntans fall 1974 återtogs makten av två klaner förklädda till politiska partier. Papandreous socialdemokratiska Pasok och Karamanlis borgerliga Ny demokrati, där också familjen Mitsotakis spelat en roll, turades om vid köttgrytorna. Alla belönade de sina anhängare med poster, anställningar och förmåner. Meningen var att den offentliga förvaltningen skulle professionaliseras. Det blev tvärtom: utan partibok, inget jobb.

Staten var en kuliss. Eftersom offentlig service var usel såg grekerna ingen vits med att betala skatt. Allt från licenser till läkarbesök kostade mutor. OECD konstaterade 2012 att apparaten fortfarande var korrupt från topp till botten och hopplöst ineffektiv: mängder av höga chefer med varsina revir, oklara ansvarsförhållanden, juridisk formalism, obefintlig uppföljning av beslut.

Byråkratin lade en död hand över den privata sektorn. Exporten var obetydlig, till och med av fetaost. Skråsystem uteslöt konkurrens i mängder av yrken.

Med euron 2001 anlände låga räntor, ty även grekiska statsobligationer antogs vara riskfria. Lånen gick till konsumtion, lönerna rusade i höjden, de sociala transfereringarnas andel av ekonomin fördubblades. Prisexplosionen innebar att fler solturister valde Turkiet.

Statistikfusk dolde moraset, tills sanningen om budgetunderskottet utlöste eurokrisen. I åratal hade landet levt över sina tillgångar. Behovet av reformer var gränslöst.

Trojkans krav på takten i förändringar och nedskärningar ska ifrågasättas. Strukturer tar tid att stöpa om. Att den grekiska statsskulden måste skrivas ned, som Syriza kräver, borde inte vara kontroversiellt. Den går ändå inte att betala.

Syrizas andra vallöften är däremot galenskap. Alla besparingar och mödosamt verkställda reformer ska väck, löner och pensioner återställas till nivån före krisen, privatiseringsplanen stoppas och rullas tillbaka, avgiftsfri el och sjukvård ges till breda grupper, alla uppsagda offentliganställda tas tillbaka (och få sällskap av nya tiotusental).

Inget av detta är ens förhandlingsbart, har det sagts. Allt ska betalas med luft: utopin att skattefusket kan stoppas i morgon. Syriza skulle i alla fall raskt återställa en sak, en ekonomi i upplösningstillstånd. Partiet påstår sig vilja behålla euron, för det är tre fjärdedelar av grekernas önskan, men har ingen lust att följa några spelregler.

Kanske skulle en koalitionspartner tygla ansvarslösheten. En tredjedel av Syriza är dock en ren kommunistfraktion som strävar ännu längre vänsterut.

Visst är det lätt att förstå dem som inte vill rösta på den inhemska klick som ledde landet ned i avgrunden. Svaret är dock inte att som första euroland placera ett populistiskt missnöjesparti vid spakarna.