Irans atomprogram

Ta hotet på allvar

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Israeliska flygplan anfaller Irans atomanläggningar. Iran utgår från att USA är införstått med attacken och svarar med att missilbomba amerikanska flottstyrkor i Persiska viken.

Israeliska flygplan anfaller Irans atomanläggningar. Iran utgår från att USA är införstått med attacken och svarar med att missilbomba amerikanska flottstyrkor i Persiska viken.

200 amerikanska soldater dör, vilket tvingar fram en hämndaktion från USA. Amerikanska plan går till nya attacker mot de iranska anläggningarna. Vad som följer är ”oförutsägbart” och ”okontrollerbart”.

Ovanstående scenario utspelades i en amerikansk krigssimulering tidigare i mars, skriver New York Times. Även om krig har en omvittnad tendens att inte följa aldrig så noggrant välplanerade scenarior kan man till fullo instämma i slutsatsen: Ett angrepp mot Irans kärnvapenprogram lär sluta i kaos.

Annons:

Samma slutsats gäller även en situation där Iran verkligen utvecklar bomben. Ett atombestyckat Iran är en mardröm. Landet kommer att agera än djärvare för att bli en regional stormakt. Spänningarna i maktbalansen, kombinerat med motsättningarna mellan shia- och sunniislam, kan fresta grannländer som Saudiarabien att skaffa egna bomber. I förlängningen finns också farhågor om en turkisk eller till och med egyptisk atombomb.

Terrororganisationer som Hamas och Hizbollah, Irans allierade, kommer också att stärka sina positioner – risken finns att de dessutom får egna kärn­vapen.

För Israel är en iransk bomb värre än en mardröm, det är ett konkret hot mot landets existens. Irans ledare talar öppet om Israels utplånande, bomben skulle göra detta till en reell möjlighet. Israel är ett geografiskt litet land, så litet att iranska ledare föraktfullt kan säga ”det räcker med en enda bomb” – uttalanden som i Tel Aviv tolkas inte som diplomatiskt machoskryt utan bokstavligt.

Israel fruktar att det maktvakuum som uppstått i regionen efter den arabiska våren, där framför allt Egypten trätt tillbaka, ska fyllas av Iran. Kanske ett atombestyckat Iran. Hittills har israe­l­erna förhållit sig passivt till upproren i grannländerna, men att vänta och se är inte något som ligger i Israels tradition.

Just landets litenhet gör att Israel har som säkerhetspolitisk doktrin att aldrig behöva slåss på eget territorium. Tre nyckelord för landets försvarspolitik är: offensiv, förebyggande och avskräckande. Eller som premiärminister Benjamin Netanyahu uttryckte saken när han nyligen besökte Vita huset och president Obama: ”Det är mitt viktigaste ansvar att försäkra att Israel fortsätter att styra sitt eget öde.”

Att avvakta är dessutom en hållning som Israel i dag inte känner ligger i landets realpolitiska intresse. Tiden talar i det här fallet för ärkefienden Iran; för varje dag kommer Teheran allt närmare en atombomb, och för varje dag ökar möjligheterna att skydda atomprogrammet från anfall. Israels motsvarighet till uttalandet om ”en enda bomb” är vice premiärministerns hot: ”Allt som är byggt av människan kan förstöras av människan.”

De ökade spänningarna mellan Iran och Israel kräver upptrappad diplomati för att sätta tryck på Teheran. Man kan vara pessimist och säga att sannolikheten för diplomatisk framgång är liten, men alternativen – en iransk bomb och/eller ett israeliskt anfall – är så förödande att inga ansträngningar får sparas.

Det finns klara tecken på att sanktionerna mot Iran har åtminstone ekonomisk effekt. Erfarenheten säger också att en diplomatisk offensiv mot Teheran kan ha verkan. Det iranska ledarskapet må vara teokratiskt, men det är inte helt irrationellt. Tidigare trevanden från Turkiet och Brasilien gav vissa framgångar och visade att Iran i alla fall är öppet för förhandlingar.

Ett första steg borde vara att med både morot och piska få landet att leva upp till ickespridningsavtalet, till exempel genom att sluta obstruera atomenergi­organet IAEA:s inspektioner. Det är upp till Iran att visa att kärnkrafts­programmet är civilt.

En upptrappad diplomatisk offensiv skulle dessutom förhoppningsvis kunna få Israel att inse att ett militärt angrepp inte är den enda utvägen.

Ur en aspekt kan Israel ha fel i sin miss­tanke att tiden talar för Iran. Värmen från den arabiska våren känns nämligen även i Teheran. Det finns bland landets välutbildade befolkning ett utbrett missnöje med mullornas regim. Med en blandning av diplomati och stöd till Irans demokratiska krafter skulle väst kunna bidra till en verklig förändring i landet.

En sådan politik skulle både minska krigshotet och gynna mänskliga rättig­heter. Det skulle verka avspännande i hela regionen.

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

kdpuff
Foto:DN/Skärmdump

 ”Etiskt vägval.” 380 pastorer skriver under debattartikel i tidningen Dagen.

allians_144
Foto:Lotta Härdelin
rimchattpuff
Foto:Rebecka Uhlin

Vill du rimma, men sitter fast i en dimma?  DN hjälper dig i en timma. 13  7 tweets  6 rekommendationer  0 rekommendationer

 Årets sämsta julklapp? Besvikelsen var stor när lokalvårdarna i Eslöv öppnade sina julklappar

namnbricka
Foto:Alamy

Är du nöjd med julklappen från jobbet?

Annons:
nutidstestet_500
Foto:Henrik Montgomery/TT

Har du hängt med i veckans nyhetsflöde?  Gör veckans Nutidstest här. 21  3 tweets  18 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: