Huvudledare

Ta i hand på budgeten

Sitter i klistret.
Sitter i klistret. Foto: Henrik Montgomery/TT

Nej, det är ingen enkel uppgift som väntar Stefan Löfven. Som DN konstaterade i en genomgång på nyhetsplats i söndags blir de kommande veckornas budgetprocess sällsynt tuff.

Insatserna är höga; om förhandlingarna kärvar hotar en regeringskris. Hindren är samtidigt många och besvärliga. Att Stefan Löfven tillsammans med de gröna språkrören har bildat en svag minoritetsregering innebär nu en tvåfaldig huvudvärk.

För det första måste regeringskoalitionen förhandla färdigt. Hittills har sammanjämkningen av Stefan Löfvens och de gröna språkrörens valmanifest lämnat gapande hål i politiken. När de nya ministrarna efter fredagens konselj gjorde sig hemmastadda på sina respektive departement saknades fortfarande viktiga miljarder.

För det andra måste S och MP, när de väl kommit överens, i nästa steg säkra stöd från Vänsterns Jonas Sjöstedt.

Huruvida det går hela vägen hänger sedan på Jimmie Åkessons humör, för SD-ledaren utesluter inte att hans parti i slutskedet av omröstningarna väljer att ge sitt stöd åt alliansens budget. Vi ger inga garantier, säger Sverigedemokraterna. Även om SD lägger ned sina röster finns risken att problem uppstår senare. Alliansen och SD kan, när budgeten väl har klubbats igenom, lägga krokben för enskilda förslag.

Så ungefär kan regeringens bekymmersamma läge sammanfattas. Det kommer att kräva djärv statskonst. Men det motigaste för Stefan Löfven är att det heller inte blir lättare på sikt.

Socialdemokraternas och Miljöpartiets väljare har blivit utlovade en ”ny politisk inriktning”: Utvecklingen i skolan ska vända, arbetslösheten försvinna och klyftorna minska, berättade Löfven i fredagens regeringsförklaring.

Det ska han åstadkomma med skattehöjningar som inte ens räcker för att upprätthålla nivån i dagens välfärd. Om man frågar expertmyndigheten Konjunkturinstitutet krävs det dubbla och mer därtill, jämfört med Socialdemokraternas förslag, för att hålla politiken på rak kurs. Någon vänstergir blir det knappast tal om.

I praktiken innebär den nya regeringens löften snarare färre händer i äldreomsorgen och utspädda socialförsäkringar.

S och MP har låtit väljarna tro – och låter dem fortfarande hoppas – att den kommande mandatperioden inte ­kräver hårda prioriteringar. Men under de närmaste åren kommer den åldrande befolkningen att märkas i kommunernas och landstingens budgetar. Samtidigt ökar sjuktalen och hotar att nå nya höjder efter regelförändringarna som S har utlovat.

Ovanpå allt detta kräver budgetreglerna sträng disciplin på finansdepartementet. Överskottsmålet, som säger att statens kassa ska visa plus över en konjunkturcykel, sätter snäva gränser för satsningarna efter åren med finanskris.

Det är upplagt för dåliga kompromisser, upptrappade konflikter och desperation. Och i förlängningen en politik som ingen vill ha och som dessutom riskerar att gräva hål i statens kassakista.

Högst på statsministerns och hans finansminister Magdalena Anderssons dagordning borde därför stå att sträcka ut en hand till allianspartierna för att nå en uppgörelse om budgetreglerna.

Alla partier utom Vänstern bekänner sig i dag till överskottsmålet, men i korten ligger ändå att det överges. ­Alliansregeringen har skjutit på datumet då överskott ska nås, och fått kritik för att ha fuskat genom att utebli med tydliga motiveringar och ordentliga kalkyler. Även Socialdemokraterna och Magdalena Andersson har svävat på målet.

Naturligt för henne vore att inleda en översyn av överskottsmålet tillsammans med allianspartierna. Ingångsvärdet borde vara att Sverige inte längre snabbt behöver minska statsskulden, men att målet inte får avskaffas utan att det införs nya stränga regler. Överskottsmålet har fungerat som ett ankare för politiken. Enbart ett balansmål räcker inte för att ersätta det.

I samma förhandlingar behöver regeringen och allianspartierna se över riksdagens beslutsregler och, som Per Molander har föreslagit på DN Debatt (26/9), se till att fästa på papper ett tydligare skydd för minoritetsregeringars budget.

Alternativet är ett förstört samarbetsklimat i riksdagen och – visar forskningen – en växande statsskuld.