Stabilitetsfonden är ett senkommet försök att bekämpa finanskrisens del två med bastant eldkraft. Men EU:s ledare behöver fortfarande reda ut den politiska krisen.
EU verkar till slut ha insett allvaret. Efter månader av sökande längs krokiga stigar bestämde sig EU:s finansministrar och Europeiska centralbanken (ECB) natten mot måndagen för att slå marknaderna med häpnad.
Förra veckans löfte om 110 miljarder euro för att backa upp det skuldtyngda Grekland räckte inte. Nu inrättas en stabilitetsfond på 750 miljarder euro, även stödd av Internationella valutafonden (IMF), som ska skydda de svaga ekonomierna i eurozonen. Fonden motsvarar bankgarantierna världen över hösten 2008, när finanskrisen härjade som värst.
Det nya paketet var nödvändigt för att lugna finansmarknaderna. Det är för tidigt att andas ut, men garantierna bör minska riskerna för investerare i de bräckliga länderna vid Medelhavet. Räntorna ska kunna sjunka och ge långsiktigt minskade utgifter för statskassorna. Men krisen är politisk minst lika mycket som ekonomisk. EU-ledarnas försök att skylla ifrån sig är därför sorgliga.
Finansminister Anders Borg hävdar att det finns ett ”vargflocksbeteende” på marknaden, som hotar att slita de svagare länderna i stycken. Frankrikes president Nicolas Sarkozy lovar att eurozonens alla institutioner ”utan nåd” ska strida mot spekulanterna. Andra har talat om en internationellt organiserad attack mot euron.
Skyll på spekulanterna, skjut på pianisten. En annan variant är Spaniens socialistregering, som tidigare anklagat brittiska medier för att förtala landet.
Otvivelaktigt spelar spekulanter en roll i dramat. På finansmarknaden går det att slå vad om att Grekland ska ställa in betalningarna eller om att euron ska förlora i värde. Men politiker håller ofta tyst när marknaden tror samma sak som de själva vill. Först när spekulanterna satsar annorlunda blir det liv.
Att Anders Borg, en synnerligen kompetent ekonom, inte skulle förstå sig på finansmarknaden är svårt att tro. I stället talar han mot bättre vetande. Om marknaden av naturen är elak mot Grekland skulle det inte vara någon vits med att återupprätta landets förtroende. Det är trots allt för att Grekland liksom alla andra länder behöver marknaden som nödpaketen sjösatts.
En av orsakerna till finanskrisen var att banker och andra marknadsaktörer tog för stora risker. Investerare som flyr Grekland för att de anser att riskerna är för stora handlar i så fall rationellt. Den internationella finanskrisen har flyttat skuldberget från privat till offentlig sektor, och det kan inte vara fel att fundera över om alla länder klarar det.
När alla springer åt samma håll kan bubblor uppstå. Därför måste det vara lika tillåtet att spekulera i att priset på en aktie eller en statsobligation går uppåt som att det rör sig åt andra hållet.
Finansmarknader måste ha rimliga regler. Det behövs mer öppenhet om hur olika instrument används. Men giriga finansvalpar är inte grundproblemet den här gången. Däremot finns det en politisk kris på flera nivåer.
För det första fuskade Greklands politiker i åratal med statistiken. Inte blev det några strukturreformer heller. För det andra satt EU-kommissionen och andra tänkbara kontrollanter och sov i Bryssel. Tyskar och fransmän såg dessutom till att luckra upp stabilitetspaktens regler om budgetunderskott när de själva hade problem i början av 2000-talet.
För det tredje har framför allt Tyskland maskat och vacklat under den akuta krisen. Räddningsexpeditionerna har villkorats och nödvändigt stöd har försenats på grund av inrikespolitiska hänsynstaganden. Så går det inte att ha det. EU:s politiska ledare må yla, men kanske var det vargflocken som fick dem att vakna.
DN 11/5 2010