Folk och Försvars årliga konferens har inletts och Sveriges nya försvars- och säkerhetspolitik diskuteras. Det är på tiden med tanke på att ett historiskt skifte redan har inträffat – och konsekvenserna av det behöver klargöras.

Sverige har för det första lovat att hjälpa andra medlemsländer i EU vid konflikt- och krissituationer. EU:s Lissabonfördrag slår i artikel 42 fast att medlemsländerna är ”skyldiga att ge ... stöd och bistånd med alla till buds stående medel” om någon av unionens medlemmar skulle utsättas för ett väpnat angrepp.

Detta löfte sägs visserligen inte ”påverka den särskilda karaktären” hos ”vissa länders säkerhets- och försvarspolitik”. Det är en brasklapp som stuckits in för att tillfredsställa unionens alliansfria medlemmar.

Riktigt vad detta innebär för EU:s politik är fortfarande oklart. Det nya fördragets bestämmelser tolkas på olika sätt i olika medlemsländer. Men orden förpliktigar. Det vore dessutom orimligt om inte unionens medlemmar vore villiga att hjälpa varandra, också militärt, om det skulle behövas. EU behöver utveckla en tydligare säkerhets- och försvarspolitik. Om EU ger sken av att unionens länder ska hjälpa varandra men i praktiken varken vill eller kan uppfylla löftet, är det både dumt och farligt. Illusoriska utfästelser är värre än inga alls.

Sveriges riksdag har för det andra klubbat en särskild solidaritetsförklaring. Beslutet fattades i juni 2009 och innebär en ny inriktning av det svenska försvaret. Det heter numera att Sverige inte ”kommer att förhålla sig passivt om en katatrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land ... Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Det är stora – och välkomna – ord. Men vad innebär den nya politiken? Skulle Sverige, på egen hand eller på uppdrag av EU, bidra militärt till att försvara till exempel ett baltiskt land som hotades av Ryssland? Den hypotetiska frågan ställdes till ledamöter i försvarsutskottet under en diskussion vid Folk och försvars konferens.

Det blev tyvärr en föga klargörande debatt. Centerpartiets Staffan Danielsson vred sig som en mask inför frågeställningen. Socialdemokraternas Urban Ahlin undvek att ta ställning, förklarade att frågan var teoretisk och värjde sig genom att enbart plädera för fortsatta samtal mellan EU och Ryssland. Moderaternas Karin Enström gav inte heller något besked, utan betonade att Sverige enbart kan agera som en del av EU och att ett ställningstagande ”beror på allting annat”. Miljöpartiets Peter Åberg hoppades att frågan aldrig kommer att ställas på sin spets.

Men det räcker inte att hålla tummarna. Utfästelserna bör inte vara tomma ord. De rödgröna partierna som i går presenterade en plattform för gemensam säkerhets- och försvarspolitik låtsas som om solidaritetsförklaringen inte får följder för politiken. Det är inte trovärdigt.
Det finns lyckligtvis inget akut militärt hot mot Sverige eller något annat EU-land.

Men Rysslands president Medvedevs uttalade vilja att skydda ryska medborgare, också utanför Ryssland, är illavarslande. Efter kriget Georgien vet EU och Sverige att ryska intressen kan komma att försvaras i vårt närområde. Det går inte heller att komma ifrån att Ryssland rustar upp, även om det sker från en låg nivå. Sovjetunionen satsade 1989 sjutton procent av BNP på försvar, Ryssland enbast fyra procent år 2006.

Men världen förändras och om det skulle behövas har Sverige lovat att ställa upp.Den enda rimliga slutsatsen är att Sverige bör överge alliansfriheten och ansöka om medlemskap i Nato. Att ge sken av att vårt land kan och vill ge militärt stöd, utan att kunna uppfylla löftet, är amoraliskt, fegt och farligt.

DN 19/1 2010