När 24-åriga Anastasia Baburova stegade upp till ryska Novaja Gazetas kontor i oktober förra året kunde ingen ana att hennes karriär skulle avslutas med ett skott på öppen gata fyra månader senare. I januari blev Baburova den fjärde av tidningens journalister att mördas sedan år 2000. Under sin korta tid som medarbetare hann Baburova kartlägga de nynazistiska grupperingar vilkas våldsbrott sätter skräck i Moskva och andra städer runt om i landet.
Det råder inget tvivel om att hon kände till riskerna med att arbeta som journalist i det ”nya” Ryssland. Ändå valde hon att skriva för just den undersökande tidning där den internationellt uppmärksammade reportern och författaren Anna Politkovskaja verkat. Det var ett engagemang som till sist kostade Politkovskaja livet, med största sannolikhet för hennes närgångna granskning av Kreml och Tjetjenienkonflikten.
Iransk-amerikanska Roxana Saberi ägnade sig inte huvudsakligen åt grävande journalistik. I stället arbetade hon på en bok i syfte att skildra Irans rika kultur, dess folk, atmosfär och historia. Nu sitter hon inspärrad i Evinfängelset i den iranska huvudstaden Teheran, på tvivelaktiga grunder dömd till åtta års fängelse för spionage. Enligt hennes far, som tillåtits besöka henne, blir Saberi allt svagare. Om hon ändå framhärdar i sin hungerstrejk vaknar hon nu till den trettonde dagen i rad utan mat.
Temperaturen i Eritreas öken kan bli högre än någon annanstans på den väldiga afrikanska kontinenten. Just hettan används som tortyrmetod i diktaturens notoriska fängelser. När andan faller på spärrar vakterna in sina fångar i glödheta containrar mitt ute i öknen. Under dessa helvetiska förhållanden befinner sig sedan åtta år tillbaka en svensk journalist och författare med familj i Göteborg.
Efter 2.779 dagar i fångenskap vidhåller den svenska regeringen fortfarande att tyst diplomati är lösningen i fallet Dawit Isaak. Under tiden har åren i fångenskap satt djupa spår hos den nu fysiskt försvagade och enligt uppgift svårt sjuke Isaak.
Runt om i världen hotas, fängslas och mördas journalister när de försöker utföra sitt arbete. Bara i Irak har 138 journalister och 51 andra mediearbetare dödats sedan mars 2003. Det är tyvärr inte bara i krigszoner som journalister ses som legitima måltavlor för myndigheter, terrorister och andra brottslingar.
Irak må toppa Committee to Protect Journalists (CPJ) lista över de 14 länder där journalister lever allra farligast. Men på listan finns även Ryssland, Mexiko, Brasilien och Indien; världens största demokrati.
Den gemensamma nämnaren för Indien och Irak stavas straffrihet. Enligt CPJ befinner sig de värsta förbrytarna i en självförvållad ond cirkel, där journalistmorden kan fortsätta på grund av bristen på allvarliga (eller alls några) straffrättsliga följder.
Skaran av måltavlor växer stadigt. Internet fungerar inte bara som informationskälla för journalistkåren utan har också öppnat för en snabbare, gränsöverskridande bevakning. Bloggare inkluderas allt oftare i samma kategori som professionella journalister och ur de förtryckande regimernas synvinkel är situationen glasklar. Ju fler som sprider det fria ordet, desto svårare blir det att ignorera de mänskliga fri- och rättigheterna och upprätthålla förtrycket.
En harmlös kulturbloggare i Iran kan löpa lika stor risk att drabbas av myndigheternas vrede som en grävande nätreporter i Kina. Regimernas reflexmässiga nedslag börjar nu synas i statistiken. Globalt sett sitter fler webbjournalister och bloggare fängslade än journalister som arbetar för traditionella medier, enligt Committee to Protect Journalists senaste rapport.
Med tanke på den nedslående utvecklingen på pressfrihetsområdet är det positivt att regeringen fattat beslut om en särskild satsning på 100 miljoner kronor, tänkt att stötta demokrati och yttrandefrihet i utvecklingsländer. Sida får nu, enligt myndigheten själv, möjlighet att arbeta mer aktivt och på helt nya sätt med lokala företrädare som demokratiorganisationer, reportrar och grupper som kämpar för pressfrihet.
Sverige gör redan i dag en stor insats för pressfriheten genom att exempelvis fortbilda journalister i Vitryssland och stödja Burmas demokratiförespråkande exilmedier. Samtidigt förmörkas beskedet oundvikligen av den handlingsförlamning som råder när det gäller Dawit Isaak. Att vilja rädda världen är en nobel föresats, men när ska vi rädda Isaak, en av våra egna medborgare?