Spänningen inför onsdagens partiledardebatt i riksdagen var större än vanligt. Här skulle statsminister Fredrik Reinfeldt och Socialdemokraternas nye partiledare Håkan Juholt mötas för första gången, och MP:s nykomling Gustav Fridolin var också på plats. Men precis som när man ser en film som alla ens vänner höjt till skyarna hade innehållet svårt att nå upp till förväntningarna.

I bakgrunden visar ekonomin fina siffror. Även om Sverige just tagit sig tillbaka till nivån före finanskrisen står sig landet väl i jämförelse med de flesta andra i ett oroligt Europa. När tillväxten är i tysk klass och de offentliga finanserna i toppskick tvingas en opposition leta efter angreppspunkter.

Juholt höll sig i stället mestadels på den säkra sidan. Hans anförande var en bantad version av installationstalet från extrakongressen i mars, en rad traditionella socialdemokratiska begrepp som solidaritet, jämställdhet och kunskapssamhälle.

Innehållet var desto mer svävande. När allt ska bli större, bättre och mer tangerar det klyschornas värld. Problem kommer att uppstå den gång alla luftiga formler ska konkretiseras och betalas utan kraftiga skattehöjningar.

Förmodligen var Juholt också bränd av Libyendebatten, där han lyckades byta åsikt flera gånger inom loppet av en månad. Han har en tendens att tala fortare än han tänker, och att lansera ofärdiga idéer bara för att överraska. Att hålla sig till manus var därför dagens huvudstrategi.

Fredrik Reinfeldt lutade sig mot rutin, sitt personliga förtroendekapital och en stabil ekonomisk meritlista. Han kunde påpeka att S visserligen röstat nej till alla steg av jobbskatteavdraget, men sagt ja i efterhand. Och när Reinfeldt i ett typiskt replikskifte sa att en undersköterska fått en 13:e månadslön på grund av alliansens skattesänkningar, svarade Juholt att landstingen i stället borde ha fått pengar för att höja lönerna. Vad det hade kostat, för att nå samma effekt, skulle det förstås vara intressant att höra Juholt redogöra för.

Över huvud taget framstår ekonomi som den nya S-ledningens svagaste gren. Juholt talade till exempel om hur den ”förstörda arbetsmarknadspolitiken leder till stigande räntor”.

Sant är att Riksbanken stegvis har höjt räntan från den extremt låga nivå som rådde under finanskrisen. Att penningpolitiken stramas åt är framför allt tecken på att Sveriges ekonomi tuffar på i snabb takt, och Riksbanken har därtill baktanken att hålla emot eventuella bubbeltendenser på bostadsmarknaden.

Ett tacksamt faktum för Reinfeldt är dessutom att räntorna på svenska statsobligationer till och med är lägre än de tyska, eftersom förtroendet för statsfinanserna är så stort.

Var Juholt hittat sina ekonomiska experter talade han inte om. Åtskilliga frågor hänvisades också till senare ställningstaganden, till exempel inför höstbudgeten. När Socialdemokraternas egen skatteöversyn kan tänkas bli klar är fortfarande osagt.

Statsministern ägnade en hel del tid åt det finanspolitiska ramverket. Skälet var givetvis de nederlag regeringen åkt på i riksdagen den senaste tiden, när Sverigedemokraterna gjort gemensam sak med de rödgröna i frågor om arbetsmarknadspolitiken och sjukförsäkringen.

Det är inte fel att påminna om vikten av balans i statens budget, även om utgiftstak och överskottsmål knappast är någon publikfriare. Men regeringen får inte ge oppositionen monopol på att framföra framtidsvisioner, hur floskulösa Juholts än är.

Väljarna kommer att efterlysa fler detaljer om hur alliansens arbetande och företagsamma Sverige ska byggas.