Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Tänk som européer

Sverige bör sluta att bete sig som en fripassagerare. Euron är en central del av EU-samarbetet. Den har bidragit till stabilitet under finanskrisen men är samtidigt sårbar.

Vänta och se. Det var slutsatsen i 1996 års EMU-utredning som leddes av Lars Calmfors. Fjorton år senare skriver samme Calmfors att ”det inte går att dra någon klar slutsats om hur balansen mellan för- och nackdelar för Sverige av att införa euron har förändrats” (DN Debatt 15/1).

Calmfors uttalar sig som forskare, och forskare brukar vara försiktiga i sina slutsatser. Inget ont i det. Det tråkiga är att Calmforsutredningens synsätt i så hög grad har präglat hela den svenska debatten om EMU och euron. Perspektivet har varit nationellt och snävt ekonomiskt, inte europeiskt och principiellt.

Lite försynt avslutar Calmfors sin artikel med att man kan anlägga ett mer allmäneuropeiskt perspektiv och att Sverige genom att delta i eurosamarbetet skulle kunna ”bidra till ökad politisk integration i Europa”.

Att argumentera för ett sådant synsätt är framför allt politikernas uppgift. Även ansvaret för att Calmforsutredningen tillsattes och för att dess slutsatser tillmättes så stor betydelse var politiskt.

Inte minst Göran Perssons hantering av EMU-frågan bidrog till att den förminskades. I stället för att agera som en politiker med engagemang och ansvar för Europas gemensamma projekt uttalade han sig i det längsta dunkelt i frågan. När han till sist tog ställning för inträde i EMU garderade han sig politiskt genom att tillåta att ministrar i regeringen argumenterade mot euron.

Detta är nu historia. Men om frågan ska tas upp till förnyad prövning och denna gång få ett jakande svar krävs politiker som höjer blicken och säger att den inte bara handlar om oss och våra plånböcker.

”Vi vågar och vill ta tag i eurofrågan”, skrev Anna Kinberg Batra (M), Roger Tiefensee (C) och Stefan Attefall (KD) på torsdagens DN Debatt. Efter den upptakten blev slutsatsen en antiklimax. Skribenterna anser att ”det är dags att utreda vilka konsekvenserna blivit av att Sverige stått utanför euron”. Återigen samma snävt svenska perspektiv: Vad har vi att vinna på att gå med?

Men kärnfrågan är en annan: Med vilken rätt står vi utanför? Nya EU-medlemmar förbinder sig att gå med i eurosamarbetet. Varför ska då vi förhålla oss till EU som om det var ett smörgåsbord från vilket vi kunde plocka vad som passar oss?

Under finanskrisen har euron bidragit till stabilitet i Europa. Vi har sluppit den valutaoro och de spekulationsvågor som annars brukat destabilisera vår del av världen i samband med kriser. Det har även Sverige haft glädje av. Samtidigt har kronans fallande värde minskat trycket på våra exportföretag.

Detta kan tyckas idealiskt. Vi gynnas både av att euron finns och av att vi själva inte infört den som valuta.

Ett land med Sveriges devalveringshistoria borde vara mer medvetet än så om den tillfälliga konkurrensfördelens pris. Men framför allt är hållningen amoralisk: Är euron bra för Europa bör vi inte bete oss som fripassagerare utan göra vår del av arbetet för att projektet ska förbli en framgång.

Med tanke på hur många länder som bryter mot stabilitetspaketens regler och på hur den ekonomiska statistiken manipulerats i eurolandet Grekland finns skäl till oro. Att hävda att Sverige ska gå med för att rädda eurosamarbetet vore förmätet. Däremot har vi starka skäl att ta vår del av ansvaret, införa euron och bidra till att det samarbete som euron vilar på fun­gerar.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.