Välkommen till verkligheten, Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin upprepade frasen gång på gång under gårdagens partiledardebatt i riksdagen.
Verkligheten, ja. Den som ändå finge en krona för varje gång en politiker åkallade verkligheten i talarstolen. Så formbar den är, så viktig i det politiska spelet.
För närvarande har regeringen litet inflytande över bilden av verkligheten. Stämningsläget i Sverige i dag är ett helt annat än det var vid maktskiftet. Det är dystrare tider nu. Inflationen är rekordhög, konjunkturen är på dekis, oljan sinar. Illa, illa.
Statsminister Fredrik Reinfeldt har känsla för stämningar. Kanske var det just därför som han också inledde debatten i sin mest ödmjuka kostym. Den goda utvecklingen i Sverige under de senaste åren beror inte bara på regeringsskiftet utan till stor del på konjunkturen, hette det. Regeringen gör så gott den kan, gör bra. Regeringen följer arbetslinjen.
Och, lade statsministern till, vad är egentligen alternativet till vår politik? Enligt Reinfeldt en politik som ligger för ankar strax till vänster om socialdemokraternas Morgan Johansson. Så är det kanske. Man kan faktiskt inte så noga veta. Oppositionen kommer i många politiska nyanser och inte särskilt koordinerad.
Nu är skillnaderna mellan opposition och socialdemokrati faktiskt mindre än skillnaderna mellan vänsterpartiet och resten. Miljöpartiet har också på senare tid gått från klarhet till klarhet. I retoriken sliras det möjligen en smula, men det må vara förlåtet. För i praktiken seglar partiet mot vettigare breddgrader.
Det är heller ingen hemlighet att språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson hellre skulle regera ensamma med socialdemokraterna om chansen gavs.
Och är inte det ett sundhetstecken, så säg? För tjo vad det lät när Lars Ohly hamnade i talarstolen: alliansministrarna är hjärtlösa och cyniska, sparkar på fattiga, höjer sina egna löner, gynnar samhällets parasiter, gullar med den fläskkotlettfriserade överklassen.
Nyfikenheten vaknar till liv: just vilken ministerpost kommer Ohly att erbjudas i en eventuell djuprödgrön koalitionsregering?
Skolpolitiken tog förstås plats i debatten. Folkpartiets Jan Björklund lämnar nog sällan sin portfölj på Rosenbad. Han må vara en partiledare, men han talar som en skolminister. Och han kan debattera: Mona Sahlin fick sannerligen sina fiskar varma.
Jan Björklund är också en minister som lyckats behålla problemformuleringsprivilegiet även efter maktskiftet. För resten av regeringen ser det annorlunda ut. Alliansen ses inte längre som en del av lösningen, utan som en del av problemet.
Situationen börjar likna den som regeringen Göran Persson hamnade i: oppositionen ser folks missnöje, pekar på skandaler och på problem.
Regeringen borde försöka prestera mer övertygande tankar om hur de ska lösa problemen i konjunkturnedgång. Tala mer samspelt, tänka framåt som allians igen.
Att bara peka på oppositionen som ett sämre alternativ är en usel strategi. För om regeringen bara gör bättre ifrån sig, kan väljarna lista ut det alldeles på egen hand.