Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Täta luckorna i försvaret

Peter Hultqvist i skuggan av Ryssland.
Peter Hultqvist i skuggan av Ryssland. Foto: Henrik Montgomery TT

DN 12/1 2016. Sveriges politiska och militära ledning tycks gå i takt. Försvarsminister Peter Hultqvist (S) och nye ÖB Micael Bydén gav liknande lägesbeskrivningar när de talade inför Folk och försvars rikskonferens i Sälen på måndagen.

Moderatledaren Anna Kinberg Batras verklighetsbild skilde sig inte på något avgörande sätt. Omvärlden har blivit betydligt mer osäker, Ryssland är det stora orosmolnet, detta driver fram en förstärkning av det nationella försvaret.

Fast det finns också diskrepanser. Den rödgröna regeringen och tre Allianspartier har precis ställt sig bakom ett nytt försvarsbeslut som ska gälla under femårsperioden till och med 2020. Där finns ett trendbrott i att försvarsutgifterna faktiskt vänder uppåt. Det vore märkligt om försvarsministern inte presenterade detta som en framgång.

ÖB har också ett intresse av att beskriva verksamheten i någorlunda positiva termer. Nog blir det enklare att i så fall rekrytera personal. Men Bydén konstaterade också att viktiga delar utelämnades i det senaste försvarsbeslutet. Dessutom ökar Ryssland kontinuerligt sin militära förmåga, vilket ställer allt större krav också på Sveriges motmedel.

Svenska folket visar ingen optimism. I DN/Ipsos mätning förra veckan sa sig 58 procent ha litet förtroende för försvaret, mot 16 procent som gillar vad de ser. Det är inte givet att främmande makt är mer uppskattande.

I själva verket finns det fortfarande två hål i försvars- och säkerhetspolitiken: pengarna och den så kallade alliansfriheten.

Den blocköverskridande uppgörelsen från i våras ger försvaret 10 miljarder kronor extra under fem år, men egentligen är det bara 8. Bydéns företrädare Bengt Göranson ville ha 20 miljarder, bara för att klara det politikerna hade beställt. Det finns dessutom stora brister i civilförsvaret.

Som andel av BNP fortsätter försvarsutgifterna att sjunka, och kryper allt närmare ned mot 1 procent. Det är lägst i Norden. Inte många Natoländer klarar sitt mål på 2 procent, men siffran ger en indikation om andras ambition.

Finansminister Magdalena Andersson (S) var inte sugen på att släppa till pengar i våras, och har sannolikt inte blivit mer entusiastisk i flyktingkrisens spår. Men den finske försvarsforskaren Charly Salonius Pasternak sa i Sälen att Sverige med nuvarande budgetram varken kan försvara landet eller bistå någon annan.

Enligt DN/Ipsos finns det majoritet i opinionen för att öka försvarets ekonomiska resurser ytterligare. Det kan finnas luft i mätningen, det är lätt att säga mer pengar för den som slipper prioritera bort något annat. Resultatet är ändå ett uttryck för folkviljan.

Personalförsörjningen är en del av problemet. Det har visat sig svårt att rekrytera framför allt deltidsanställda soldater. Talet om återinförd värnplikt är knappast något alexanderhugg, eftersom en modern försvarsmakt kräver en helt annan professionalism än vad som behövdes under kalla kriget. Men attraktiva löner och villkor kostar kronor.

 

I själva verket finns det fortfarande två hål i försvars- och säkerhetspolitiken: pengarna och den så kallade alliansfriheten.

 

Sverige måste bygga ett försvar som kan stå emot angrepp, åtminstone under viss tid. Utbryter en konflikt måste vi ha hjälp, men understöd behöver transporteras. Framför allt krävs det att vi kan vara säkra på att det kommer. Här är svensk officiell politik fortfarande ett motsägelsefullt virrvarr.

Riksdagens solidaritetsförklaring säger att Sverige inte kan stå passivt om ett nordiskt land eller EU-land angrips, och att vi förväntar oss samma hjälp om vi hamnar risigt till. Men från vem?

Efter terrordåden i Paris begärde Frankrike militärt bistånd från övriga EU, och Sverige ställde upp. Men det tog en månad att fatta beslut, och bidraget är blygsamt. Wallström och Miljöpartiet ville inte skicka Jas Gripen.

Utredaren Tomas Bertelman visade i sin utredning hösten 2014 hur Sverige identifieras med Nato utan att vara medlem. Utanför Nato blir vi mer beroende av USA. Och det svensk-finska försvarssamarbetet skadar inte, men räcker inte heller.

Garantier för bistånd vid ett angrepp mot Sverige kommer bara med Nato. De borgerliga lyfte inte ett finger under sin tid vid makten, men alla fyra partierna säger numera ja. Det är visserligen orimligt att tänka sig ett inträde utan stöd från Socialdemokraterna, fast lika orimligt att partiet fortsätter att vägra diskutera saken. Att som S säga att Nato är nödvändigt för säkerheten i Europa och ändå utesluta medlemskap är högst besynnerligt.

Försvar är inte gratis, inte Nato heller. Men båda är bra att ha om det smäller.

Läs mer. Ledare
Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.