De som anser att tretton är ett olyckstal fick i går vatten på sin kvarn när Teknikföretagen sade upp Industriavtalet. Denna överenskommelse mellan fack och arbetsgivare fyllde 13 år i mars. Sina brister till trots har avtalet varit lyckosamt för den svenska ekonomin, eftersom det dämpat konflikterna på arbetsmarknaden, värnat om industrins lönsamhet och gett goda lönelyft för alla som arbetar.

Avtalet grundade sig i tanken att det är den konkurrensutsatta exportindustrin som ska ange löneökningstakten – inte branscher som är skyddade från internationell konkurrens. Överenskommelsen hjälpte Sverige att ta viktiga steg bort från de ohållbara löneavtal som ingicks på 1970- och 80-talen och som blev kraftigt inflationsdrivande.

Industriavtalet angav också ett nytt samarbetsklimat mellan fack och arbetsgivare. Oenighet löstes genom medling i stället för öppna konflikter. Dessa ansträngningar var ett försök att återskapa de goda delarna av Saltsjöbadsavtalet från 1938, och i flera avseenden lyckades man.

Ändå valde Teknikföretagen – den största arbetsgivarparten inom industrin – att på torsdagen säga upp avtalet med verkan från den 31 oktober. Beskedet slog ned som en bomb bland fack och arbetsgivare. Teknikföretagen hade inte ens förankrat sitt beslut hos övriga arbetsgivarförbund, eller i Svenskt Näringslivs beredningsutskott, utan agerade helt på egen hand.

I ett pressmeddelande angav vd:n Anders Narvinger två argument för sin organisations agerande. Båda handlar om att motparten inom LO inte levt upp till Industriavtalets intentioner. I stället för att lägga vikt vid industrins behov har facket vägt in andra branschers önskemål i förhandlingarna.

Det finns fog för kritiken mot LO och det är sant att Industriavtalets normerande roll försvagats i de två senaste lönerörelserna. Men det motiverar knappast upplösningen av en ordning som sammantaget tjänat den svenska industrin mycket väl.

Teknikföretagens befogade missnöje borde man ha tagit upp i den utvärdering av årets avtalsrörelse som fortfarande återstår. Nu väljer organisationen att överge Industriavtalet utan några samtal med andra. Och detta sker med mindre än ett halvår till riksdagsvalet, vilket kan ge förnyad energi åt de mer stridbara LO-förbunden.

Det är svårt att förstå Teknikföretagens agerande. I bästa fall stärker man de goda krafterna inom LO och når fram till en bättre överenskommelse än Industriavtalet. Men risken är att man i stället kastar ut barnet med badvattnet.

Industriavtalet var dåligt, hävdar vd:n Anders Narvinger, men han har inget annat att erbjuda. Han kröner sin karriär med att lägga en död hand över den enda lönebildningsmodell som fungerat sedan 1970-talet.

Inom arbetsgivarleden är det ingen hemlighet att Teknikföretagen vill fösa in de andra arbetsgivarförbunden inom industrin under sitt paraply, efter dansk modell, men det målet ter sig bara mer avlägset. Bland arbetsgivarna var irritationen i går påtaglig, även om Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren försökte släta över missnöjet.

Teknikföretagen spelar högt med den svenska arbetsmarknaden som insats. Vad som riskerar inträffa är att export­företagens löneledande roll försvagas, samtidigt som de mer militanta delarna av LO stärker sin makt på bekostnad av
If Metall.

Det måste ha funnits någon tanke bakom Teknikföretagens beslut. Man undrar vilken.