Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Temperaturen höjs

Det har blivit varmare, därom råder ingen tvekan. Och forskarna bakom IPCC:s klimatrapport är mer säkra än någonsin på att mänsklighetens utsläpp av växthusgaser förklarar klimatförändringarna. Bara den som hyser en djup misstro mot vetenskaplig metod kan ifrågasätta själva sambandet.

Desto osäkrare är förutsägelserna om vad som kommer att hända i framtiden. Klimatforskningen har fyra standardiserade scenarier som bygger på hur utsläppskurvorna kommer att se ut. Varje sådan hypotetisk kurva utmynnar i beräkningar av temperaturökningar som i sin tur varierar rejält.

Det mest dystopiska alternativet beskriver en utveckling där utsläppen fortsätter att öka markant hela vägen fram till 2100 med en genomsnittlig temperaturökning någonstans mellan 2,6 och 4,8 grader. I ett sådant scenario har så mycket i klimatsystemet gått överstyr att temperaturökningen blir självförstärkande. Med skrämmande och oförutsägbara effekter på våra livsbetingelser.

I ett mindre olycksbådande scenario börjar utsläppen minska på allvar runt 2050 för att stabiliseras 2080 och då ha halverats jämfört med dagens nivå. I så fall kan vi förvänta oss en temperaturhöjning på kanske 1,8 grader. Mycket, det också. Det kommer även då att krävas stora resurser för att hantera extrema väderförhållanden och vattenbrist till följd av försvunna glaciärer. För en del kustnära samhällen blir höjningen av havsnivån en ödesmättad fråga om att vara eller icke vara.

Så vad gör vi med det vi vet – och det vi ännu så länge bara gissar oss till? Vi gör det vi kan, utan att frångå våra grundläggande värderingar.

Det finns ingen anledning att lyssna till de radikala röster som förespråkar ett slags utvecklingsstopp, där vi i de rika länderna sänker vår levnadsstandard och fattiga länder får acceptera fortsatt fattigdom. Det sistnämnda vore direkt omoraliskt. Dessutom går denna planetfrälsarplan på tvärs med en djupt förankrad mänsklig strävan efter att förbättra sin situation, och är därför dömd att aldrig någonsin lämna startbanan.

Alla tankar på allsmäktiga världs­regeringar som ska oskadliggöra demokratiskt valda politikers benägenhet till kortsiktighet, måste avvisas å det bestämdaste. Inte för att det finns en reell risk att det någonsin kommer att hända utan för att sådana fantasier stjäl fokus från det som faktiskt är genomförbart. Det är mer demokrati, inte mindre, som kan föra klimatfrågan framåt. Det är i demokratiska länder som människors krav på ansvarsfull miljöpolitik vinner gehör hos makthavarna.

Det finns inte en lösning på klimatproblemet. Knappt någon tror längre att världens länder kommer att kunna enas om kraftigt sänkta utsläpp utifrån en för alla godtagbar bördefördelning. Hanteringen är och kommer även fortsättningsvis att vara ett lapptäcke av åtgärder och strategier.

Även andra faktorer än klimathotet kan vara avgörande. I USA stängs kolkraftverk efter att möjligheten att på ett lönsamt sätt utvinna skiffergas upptäckts – och koldioxidutsläppen minskar. I Tyskland har det långvariga, kompakta och delvis irrationella motståndet mot kärnkraft resulterat i en politik som kraftigt subventionerar förnybar energiproduktion. Tyska elkonsumenter får betala ett högt pris, och det är inte alls säkert att Tyskland kommer att tjäna ekonomiskt på att vara först med en sådan omställning. Däremot ökar möjligheterna att förfina och effektivisera tekniken när efterfrågan stiger så kraftigt. Något som kommer nästa generations solels­konsumenter till nytta.

Som rikt men litet land kan Sverige inte göra så mycket för att direkt påverka koldioxidkoncentrationen i atmosfären. Däremot kan vi skapa goda förutsättningar för utveckling av miljöteknik. Vi kan visa att det går att bygga energieffektivt, resa kollektivt, tillvarata den mat vi producerar och återvinna de produkter vi kasserat.

Den enorma välstånds- och befolkningsökningen i världen har skett tack vare industrialiseringen. Samma fantastiska utveckling ställer oss nu inför en särdeles knepig utmaning. Det är så vi bör se på saken.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.